Obehagligt fynd

En liten pojke kommer hem från skolan och gör ett obehagligt fynd i sitt sovrum. En ung flicka har blivit brutalt mördad och i sina händer håller hon ett par rosa balettskor. Dagens deckare bjuder på rejäl spänning! Trevlig läsning!

Sov gott

Det var mörkt och kallt ute. Regnet strilade nerför fönstret. Ebba var ensam hemma. Hon satt och läste en bok, en spännande deckare då mördaren när som helst skulle avslöjas. Vanligtvis tyckte hon om att vara ensam hemma och att få ha huset för sig själv, men just ikväll kändes det obehagligt, fast hon visste inte varför.

      Plötsligt ringde det på dörren. Hon hoppade till och i samma veva råkade hon slå ihop boken.

- Typiskt, mumlade hon och masade sig iväg mot dörren, men tog en titt i spegeln innan hon öppnade. Håret stod på ända och kläderna var kanske inte de snyggaste, men vem skulle det kunna vara nu på eftermiddagen, inte hennes jobbarkompisar precis. För om det skulle vara dom så skulle de få en chock, Ebba hade aldrig rufsigt hår, jämt välkammat och uppsatt i en tofs eller fläta, och hade hon inte sin jobbar- uniform på sig så var det jeans och en randig topp som var hennes stil. Att ha något vågat som en djurmönstrad blus eller skinnbyxor skulle inte passa in på henne eftersom hon inte var den typen som person. Hon var mer den som var väl strukturerad, noggrann och gjorde som chefen sa åt henne att göra. Att vara vågad för Ebba innebar att vara modig, populär och ha på sig skinnbyxor.

     Hon låste upp och fick se sin nya granne helt vit i ansiktet. Hon blev aningen förvånad över att se honom stå där utanför hennes dörr.

- Vad är det som har hänt, mår du bra?, frågade Ebba och föste in honom och stängde dörren. Den lilla pojken skakade på huvudet och sjönk ihop på golvet och viskade, nästan ohörbart:

- Hon sov i min madrass. Hon sov i min madrass. Hon sov i min madrass.

     För varje gång han sa det höjdes rösten något. Ebba blev aningen fundersam över vem ”hon” var och varför hon sov ”i” madrassen och inte på. Hon frågade vad han menade med det.

- Jag vet inte vem det är, dörren var öppen när jag kom hem från fritids. Mamma och pappa jobbar fortfarande så det är bara jag som är hemma.

- Okej, men du kan stanna här tills de kommer hem. Men vad menar du, du har inte svarat på frågan: vad menar du med att ”hon sov i madrassen”?

     Ebba började bli lite orolig och undrade hur denna stackars pojke mådde.

- När jag gick in i mitt rum var det blod på väggarna, min säng, golvet, ja överallt!

När han sa det sista började han gråta hejdlöst och tårarna strilade nerför hans små kinder liksom regnet strömmade nerför fönstren. Han skakade där han satt på golvet.           

     Ebba visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon försökte ta med sig killen in till hans hus för att visa henne vad det var han menade, men han vägrade. Olyckligtvis hade hon varken  hans föräldrars mobilnummer eller jobbnummer, så hon kunde inte nå dom.

- Vi gör så här, sa Ebba till pojken. Jag gör en kopp varm choklad till dig och sätter på tv:n. Sen går jag in till dig och kollar ditt rum. Vågar du vara här medan jag går in till dig?

Pojken nickade och Ebba tog honom i handen och drog upp honom på fötter.

- Klä av dig din fina jacka och dina skor så fixar jag nåt till dig. Du behöver inte vara rädd, jag är ju polis så inget farligt kommer att hända när jag går in till dig eller när du är här i mitt hus. Förresten heter jag Ebba om du undrar.

 - Nils, jag heter Nils, sa han och hoppade upp i Ebbas enorma soffa framför tv:n. Jag låste aldrig dörren hem, så du kan bara gå in. Mitt rum ligger till höger i korridoren.

Ebba gjorde som han sa, gick in genom dörren och tänder lampan i taket. Gick genom korridoren och tog dörren till höger. Hon tog ett djupt andetag och stålsatte sig framför det hon strax skulle få se.

     Hon öppnade dörren och fick en chock. Från golv till tak var det blodstänk, skumgummibitar från en madrass låg utslängda, och värst av allt, i en uppskuren madrass i en brun enkelsäng låg det ett spökvitt naket lik. På kroppen av denna nakna kvinna var det små röda ärr här och var, håret var uppsatt i en slarvig knut och i handen höll hon ett par slitna rosa tåspetsskor.

     Ebba visste inte vad hon skulle ta sig till . Hon hade varit med om några mordplatser innan, men det hade inte sett ut så här. Sen slog det henne att den lille pojken Nils hade sett det här och förstod att han fortfarande var i chock. Hon tog upp sin mobil och ringde till sin arbetsplats.

Thomas svarade med sin mörka och manliga stämma:

- Du har kommit till polisstationen i Tranås, det är Thomas här.

- Hej, det är jag Ebba Björk.

- Nämen tjena tjejen! Det är din lediga dag och du saknar jobbet så mycket att du måste ringa till oss?

     I vanliga fall tyckte hon om att jobba med  Thomas för de brukade komma så bra överens, och så var han väldigt pratsam av sig, så några pinsamma tystnader blev det ju inte precis. Men nu när det var väldigt viktigt önskade hon att han hade skippat pratet och frågat vad det var hon ville, för man brukar ju inte ringa till sitt jobb bara sådär utan anledning.

- Nej, det är så att min nya granne kom in till mig nyss…

- Och låt mig gissa, du bjöd honom på varm choklad och nu vill du att jag också ska komma?

Ja, om det ändå hade varit så enkelt som att ta en kopp varm choklad tillsammans.

     Hon  gick ut ur det obehagliga rummet och gick tillbaka till sitt eget hus.

- Ja, jag gav honom varm choklad och nu vill jag att  du också ska komma, men inte ensam, jag vill att du ska ta med dig de andra killarna på stationen för det är så att nu har vi fått jobb. Ett mord har begåtts.

Det blev tyst i luren och hon kunde nästan höra hur kugghjulen i Thomas hjärna arbetade för att förstå vad det var hon hade sagt. Det var tyst så länge att Ebba nästan trodde att han hade lagt på luren. Men då svarade han kort och bestämt.

- Det var som fan. Vi kommer.

      Det var som att trycka på en knapp, från att vara pratglad till att var gravalvarlig, och det var så typiskt honom.

     Ebba öppnade dörren till sitt eget hus och gick in till tv-rummet där Nils satt uppkrupen i soffan och höll en vit kopp med hennes choklad. Han såg rädd ut och ögonen rörde sig hela tiden som om han inte visste vart han skulle fästa blicken trots att tv:n var på. Hon gick fram till honom, lade armarna om honom och drog honom intill sig i en kram. Så satt dom tills det ringde på dörren 15 minuter senare.

- Du behöver inte vara rädd Nils, det är bara mina jobbarkompisar som kommer, viskade Ebba i Nils öra innan hon släppte honom ur omfattningen och gick och öppnade dörren.

     Killarna var för en gångs skull inte så stökiga som de brukade vara, de pratade lågmält till varandra. De tog av sig skorna och gick in till tv-rummet där Nils fortfarande satt. De tittade på varandra innan Thomas harklade sig och började med sitt förhör

- Till att börja med så heter jag Thomas Hansson och är jobbarkompis med din granne. Jag vill också påpeka att din granne inte alltid klär sig sådär med hennes pojkväns kläder och rufsigt hår.

     Ebba tittade ner på sig själv och kom ihåg att hon hade tagit sig en titt i spegeln innan hon öppnade dörren för Nils. Den bilden flimrade förbi. Den synen var hon inte stolt  över. Den synen hade hon önskat att hennes jobbarkompisar inte skulle få se. Men vad skulle hon göra? Det var ju inte det största problemet i denna tragiska händelse.

- Vi antar att du är väldigt rädd för att gå in tillbaka till ditt hus och eftersom du inte har någon av dina föräldrar här så kanske du inte vill prata om saken just nu? Vill du vänta tills din mamma och pappa kommer hem istället?

- Jag är rädd. Jag vill till mamma nu, viskade Nils.

- Okej. Jan kan du ringa … Thomas tittade ner på pojken och såg ut att fundera på om han hade sagt sitt namn.

- Nils, fyllde Ebba i och log mot honom.

- Just det, sa Thomas som om han hade glömt vad han hette, men i själva verket inte haft en aning om. Jan då är du snäll och ringer Nils föräldrar och du Magnus avspärrar huset och så tar vi en titt på mordplatsen. Ebba, stannar du hos Nils under tiden?

Ebba tittade ner på Nils, log och svarade självklart.

En timme senare hade Nils föräldrar kommit och tagit hand om honom . Ebba hade också hunnit byta kläder till ett par jeans och en randig tröja som var lite mer hon.     

     Trots att hon var ledig idag så ville hon inget mer än att börja utreda denna mordutredning med sina jobbarkompisar.

      Ebba tog på sig sin höstjacka och en scarf som hon virade några varv om halsen för att inte frysa av den kalla kylan som började dra in från England.

Hon gick ut och såg alla människor som gick fram och tillbaka , ut och in genom grannens dörr. Lampor blinkade från en ambulans och trots att det inte hade hunnit bli så mörkt än hade gatlamporna tänds. En kall vindpust drog med sig några röda och orangea löv och fick huden att huttra till på Ebba.

     Hade denna tragiska händelse inte inträffat så hade det varit ett perfekt väder att ta en höstpromenad innan skymningen kom och mörkret hade lagt sig.                              Det var fortfarande blött på fönsterrutorna efter regnet som nyss hade upphört. Och hon tog några djupa andetag av den härliga syreupptagningen. Blicken tittade uppåt på himlen där hon kunde se några fåglar flyga mot ett varmare land i form av ett V.    

     Molnen var fortfarande mörka som om regnet inte tagit slut än, bara en liten paus innan nästa regnskur skulle komma. När hon tittade på gräsmattan påmindes hon än en gång om alla löv som hon måste kratta upp innan pojkvännen Markus skulle komma hem från sin jobbresa i London om några dagar.                                   

     Höggjorda röster avbröt hennes tankar om att kratta löv. Thomas diskuterade med Jan och antagligen hade han gjort något som inte var så bra.

  - Ebba, kom lite ett tag är du snäll, ropade Thomas.

Så brukade det vara, att Thomas fått ansvaret att hålla i utredningen av Krister. Då gav han åder till alla andra och var det inte bra så fick Ebba göra om det för att hon var mer noggrann av sig än de andra på stationen.

      När hon kom fram till Thomas och Jan såg hon vad Jan hade gjort. Han hade backat på Nils familjs postlåda så den var helt förstörd, och nu ville såklart Thomas att hon skulle berätta för Nils familj att en liten olycka hade inträffat.

- Okej, det ska jag göra, men hur lyckades du med det Jan? Ebba var bara tvungen att fråga, även om hon inte hade med det att göra.

Han tittade sig omkring och såg ut att inte vilja svara på den frågan.

- Jag backade in i postlådan med polisbilen nyss när jag skulle flytta på den. Jag tyckte att jag såg en katt springa över vägen och då… typ svängde jag. Och när jag svängde så råkade det stå en postlåda i vägen som tillhör dina grannar.

Det var en sak som var så typisk för Jan, att agera först och tänka sedan. Därför blev hon ofta i livliga diskussioner när hon jobbade med honom. För Ebba var inte bara noggrann, hon ville också gärna tänka ett steg före. Så ville Jan göra något i praktiken innan han tänkte, ville för det mesta Ebba göra raka motsatsen.

Hon gick in i hus nummer 14 där hennes grannar bodde och försökte hitta Nils föräldrar. Tanken slog henne att hon inte hade den blekaste aning om de hette. Det skulle hon ha frågat Nils tidigare. Så vad kan ett par föräldrar i medelåldern heta med ett barn som är ungefär sju åtta år? Maria, Malin, Anna, Jessika?, Ja, kanske Jessika och pappan då? Fredrik, Per Jacob eller John? Nej, Jacob, Jessika och Jacob hette de nog. Ebba skrattade nästan åt sig själv där hon gick omkring i huset och tänkte på namn som Nils föräldrar skulle kunna heta.

     Då fick hon syn på några kläder liggandes på golvet. Det var ett par jeans och en vit topp. Kanske kunde det vara offrets kläder eftersom hon låg naken i madrassen, så hon var på väg att ta upp dom, men kom att tänka på att det lika väl kunde vara Jessikas kläder, om hon nu hette så… Men hon tänkte ändå med sig dom upp till Thomas, för så tokiga skulle väl ändå inte hennes grannar vara att de lade kläder lite var som helst i huset.

     Hon gick vidare  och funderade på var de skulle kunna vara. Då kom hon på sig själv med att de säkert inte får vara kvar i huset där ett mordoffer har hittats. Så hon gick upp till övervåningen igen och tänkte att hon kunde berätta om olyckan för ”Jessika” och ”Jacob” senare, om de nu inte skulle märka det själva.

     Utanför hade det blivit ganska mörkt och klockan började tick iväg. Kanske var det bäst att sluta för idag och fundera mer på utredningen i morgon med nya krafter. Så hon letade reda på Thomas för att säga vad hon tyckte och när de pratat ett tag om denna händelse tyckte han detsamma. Hon kom ihåg kläderna och visade dom för honom. Han skulle ta med sig dom till stationen och visa jeansen och den vita toppen för de andra kollegorna.

Tidigt nästa morgon cyklade Ebba iväg till jobbet ihop om att hitta några ledtrådar. De måste ju ta reda på vem offret var och lägga upp en plan för utredningen. De andra kollegorna var redan på plats trots att hon var tidig.                                                     Då kom en man in genom dörren i ett par slitna jeans, gympaskor och en höst jacka. Han hade nog inte sovit så gott de senaste nätterna för han hade påsar under ögonen och såg allmänt sliten och vilsen ut. Mannen hade något speciellt över sig som gjorde att hela polisstationen blev tyst. När han började prata med Karin i receptionen lyssnade alla spänt och nyfiket på vad han hade för ärende till stationen.

- Hej. Jag skulle vilja anmäla min sambo som försvunnen. Hon har varit borta i snart en hel vecka och jag har ingen aning om var hon är.

- Okej. Då vill jag att du svara på några frågor: Vad heter hon? När försvann hon? Hur gammal är hon? Hur ser hon ut? Vad hade hon på sig sist du såg henne?

- Det är min sambo Ellinore Rosell som är 29 år gammal som har försvunnit. Hon skulle träffa en gammal vän som hon brukade umgås med innan jag träffade henne. Hon sa aldrig vad hon hette, bara att hon skulle träffa en gammal bekant väninna innan hon gick. Det var på söndagskvällen och idag är det fredag så hon har snart varit borta i en hel vecka. Jag var inte så orolig då när hon gick, för hon sa att hon skulle komma tillbaka på kvällen sen.

- Vänta lite, vilken tid skulle Ellinore möta denna bekanta?                                                         Karin antecknade för fullt på datorn medans mannen berättade.

- Hon tog cykeln och sin favoritväska som hon brukar använda när hon ska iväg och hålla i några dansklasser, sen cyklade hon nog nån gång strax efter fem tror jag. Det sista hon sa innan hon åkte var ” Var rädd om dig, jag älskar dig!”

     Mannen blev tårögd när han tänkte tillbaka på minnet. Rösten blev tjock när han fortsatte.

- Sedan dess har jag inte hört något av henne och jag har ringt och ringt till hennes mobil och till alla andra vi brukar umgås med, men hon svarar inte.

- Okej. Jag förstår dina känslor om att du bryr dig om henne och är orolig. Men kan du berätta lite om hur hon ser ut, vad hade hon för kläder sist du såg henne, har hon bettet sig annorlunda den senaste tiden eller hur mådde hon i övrigt?

- När jag tänker efter lite så kanske hon har varit lite tystlåten den senaste veckan. Hon har varit ganska lugn och inte gjort allt som hon brukar göra, typ hon har hoppat över att undervisa en del danslektioner och varit hemma med mig istället. Men hon sa bara att hon hade huvudvärk när jag frågade henne varför hon gjorde det.                                Och få se… jag tror att hon hade på sig ett par jeans och en vit topp på sig sist jag såg henne och håret var uppsatt i en slarvig knut.

Polisstationen hade nog inte varit mer tyst än den var nu. Alla hade förstått vem det var som denna man ville efterlysa som försvunnen, den mördade kvinnan som sov i madrassen.