Första mordfallet

I dagens deckare möter vi en kvinnlig polis som får ta sig an sin livs första mordutredning. Offret visar sig vara en ung kvinna sim blivit brutalt mördad i sin lägenhet. Trevlig läsning!

Det som förändrade allt

Hon gick med snabba steg och hörde hjärtat slå i takt med sin rädsla. Hon hörde ett konstigt ljud. Knäna skakade, hon hade aldrig varit så rädd. Hon fuktade sina läppar och svalde. Det märkliga ljudet hördes igen, hon fick bråttom. Hon kände blickar mot sig, men såg ingen i närheten. Pulsen ökade och även farten på hennes steg.

Jag steg in på stationen på lördag morgonen. Tog en kopp kaffe som vanligt och satte mig på kontoret. Jag kollade igenom alla händelser från gårdagen. Det hade inte hänt så mycket kvällen innan. Men ändå var det något som fick mig att känna obehag. Var det mitt nya jobb? Jag hade ju faktiskt inte jobbat som polis så länge. Jag var bara inne på mitt första år. Det var väldigt tomt på stationen. Vart var alla? Hade jag missat något? Skulle jag få sparken nu? Chefen var väldigt noggrann med att man skulle vara på rätt plats vid rätt tid. Telefonen ringde. Jag såg att det var chefen. Nu är det kört tänkte jag och svarade

-         Vi behöver dig på Drottninggatan 7. GENAST! Lägenheten ligger på andra våningen. Vi har folk utanför dörren så du ser.

-         Kommer på direkten, svarade jag med skräckslagen röst. Drottninggatan låg inte så långt bort så jag skulle vara där på fem minuter.

-         Mord på en ung flicka. Förbered dig på det värsta. Det blir inte ett roligt första mordfall för dig.

Jag kände hjärtat bulta hårt inom mig. Det var dags för mitt första mordfall. Jag hade varit med om ganska allvarliga brott tidigare men aldrig ett mord.

På vägen dit tänkte jag på vad chefen hade sagt ”förbered dig på det värsta” vad kan han ha menat med det?

Jag kom in i den lilla lägenheten i centrum. Den var väldigt ljus och fräsch. Jag hörde röster från badrummet så jag gick genast dit. Där låg hon. Helt röd av blod. Hon kan inte ha haft en trevlig död. Vilken människa har hjärta att göra något sådant mot en annan människa?

-         Kan du kolla om det finns någon familjemedlem att underrätta? Sa chefen.

Jag behövde inte leta länge innan jag hörde en kvinna skrika utanför lägenheten. Jag hörde polisernas försök att lugna ner henne. Det kan inte ha varit särskilt lätt. Hon lät helt hysterisk. Det kan jag förstå, hennes dotter var ju faktiskt död.

Jag tänkte på min egen dotter där hemma. Lilla Swea var bara 2 år. Jag hade tagit ett år ledigt mellan min utbildning och mitt första jobb som polis för att vara hemma och ta hand om henne.

Jag gick ut i trapphuset för att prata med den skrikande kvinnan utanför, som jag antog var tjejens mor. Hon blev inte insläppt i lägenheten, vilket gjorde henne ännu mer hysterisk. Men hon skulle ju faktiskt kunna förstöra mordutredningen på sin egen dotter.

-         Hej! Är det du som är Linnéas mamma? Sa jag och försökte låta så lugn som möjligt. Kvinnan kollade på mig och hon såg väldigt utmattad ut.

-         KAN DU FÖRKLARA VAD SOM HÄNDER MED MIN DOTTER? Skrek kvinnan. Det verkar inte som att hon har fått situationen förklarad för henne.

-         Jag får nog be dig att följa med mig till polisstationen så kan vi prata där, sa jag.

Dom fem minuterna till stationen satt vi båda tysta. Bredvid mig satt Linnéas mamma, hon var likblek i ansiktet. Det var säkert jag också, efter att ha sett flickan ligga där. Det var ingen trevlig syn.

På stationen visade jag in kvinnan på mitt rum och hon slog sig ner i en av besöksstolarna.

-         Jag tror att jag glömde att presentera mig förut, sa jag.

Felicia Wallberg, Jag jobbar mitt första år som polis här.

-         Ann Löfgren, sa kvinnan.

Jag är Linnéas mamma. Kan du förklara vad som har hänt med henne? Jag är lite orolig förstår du. Hon har inte hört av sig på två dagar. Det är olikt henne, hon brukar ringa varje kväll.

-         Jag beklagar Ann, sa jag

Linnéa hittades mördad i sin lägenhet nu på morgonen.

Jag såg Ann spänna alla muskler hon hade i ansiktet för att inte börja gråta. Hon lyckades inte utan brast i gråt. Jag satt mittemot henne och försökte hålla inne min egen gråt.

-         Vet du någon som skulle kunna göra något sådant mot din dotter Ann?

-         Hennes ex- pojkvän var väldigt aggressiv mot henne vet jag. Men hon lämnade honom för ungefär två år sedan. För ett halvår sen åkte han in för grov misshandel tror jag. Han sitter nog fortfarande inne när jag tänker efter, så det är antagligen inte honom ni bör leta efter.

-         Inte han alltså? Men han var aggressiv mot henne sa du. Slog han henne?

-         Ja det gjorde han. Ibland våldtog han henne också. Ibland kom hon undan och åkte rakt hem till oss. Sen var hon här några dagar innan hon åkte hem.

-         Varför anmälde hon honom aldrig?

-         Hon var rädd. Men efter ett tag insåg hon att hon inte kunde leva så. Hon tog sina grejer och lämnade en lapp på köksbordet. Hon bodde hos oss ett tag innan hon hittade en ny lägenhet. Efter det har jag inte sett skymten av honom. Någon månad innan han åkte in hade han tagit kontakt med Linnéa igen, men hon hade sagt ifrån. Han hade varit arg när han gav sig därifrån. Det var hans beteende som fick henne att läsa psykologi och sedan fortsätta med juridik. Hon ville bli advokat, inte försvarsadvokat men hon vill jobba mot brottslighet. Han fick henne att må väldigt dåligt.

-         Vad hette han? Jag kan söka upp information om hans dom och fördjupa mig lite i det så att vi kan få en tydligare bild av honom.

-         Frans Larsson.

Efter någon minut fick jag fram honom. Han hade varit med i en misshandel på en bar några månader tidigare. Det var inte jätteallvarligt men det hade ändå blivit fängelsestraff.

Det fanns även en bild på honom, han såg ganska bra ut. Jag förstår att Linnéa hade haft svårt att släppa honom.

-         Han frisläpptes för 3 dagar sen! Sa jag och drog efter andan.

Ursinne

I deckaren Hellmen möter ni Hellmen och hans underordnande. Hellmen är en man med kort stubin och som ständigt tycks vara ursinnig.  Gänget lever i en kriminell tillvaro. De langar en ny sorts drog och de lever ständigt med livet som insats. För en av dem slutar det illa, han får på ett makabert sätt möta döden. Känsliga läsare varnas för denna ruggiga historia om kriminalitet, droger, våld och mord. Trevlig läsning!

Hellmen

 Johan Persson tog ett bloss ur vattenpipan innan han gick till sängs, han visste inte att det skulle vara hans sista.

– Vart faan är Johan?! Gastar Kalle Hellman till Jontte Johansen.

-         Jag vet inte! Han skulle ju ha kommit för en timme sen, säger Jontte lite argt tillbaks.

-         Var är Pelle och Isak då?

-         De är ju på väg till Stockholm för att skaffa koks, kommer du inte ihåg nånting?!

-         Jag drack kanske lite mycket igår, säger Hellman lite skamset.

Hellman hade inte druckit någonting igår. Han hade inte ens rökt på något. Men han hade varit i Vasaparken och skaffat krolls. Säljaren var en lång svart afro-amerikan som tog in drogerna från USA via båt. Hellman litade inte på mannen för han sa aldrig vad han hette. Men han hade bra droger till ett bra pris så det var värt att åka enda till Göteborg för dem. Krolls säljer väldigt bra i den lilla staden som Hellman bodde i och han tjänade stora pengar på det. Men han testade alltid drogerna innan han sålde dem, det var därför han inte kom ihåg någonting. Det är en av bieffekterna med krolls. Man får en blackout på 24 timmar.

Hellman ville inte att gänget skulle veta att han tog drogerna, han ville inte visa sig svag framför dem. De är får och jag är herden tänkte han alltid, jag måste leda dem annars kommer vargen och tar dem.

Vargen var egentligen Hellmens fiender, Newfarmers. Newfarmers består av ett gäng bönder som började med att sälja hembränt för 11 år sedan. Nu på senare år har även de gått över till droghandeln istället. De höll till utanför det lilla samhället och kom bara in till staden för att sälja. Claes Ohlsson leder gänget och är den enda av dem som har en hjärna att tänka med. De tre andra killarna är stora och starka men de kan inte tänka. Det utnyttjar Hellman ganska ofta t.ex. genom att lura dem på pengar när de spelar poker på krogen.

-         Men vad ska vi göra åt Johan då? Frågar Jontte med sin mörka bas.

-         Vi får väl åka till hans lägenhet och kolla vad han håller på med. Han måste ha en jävligt bra anledning till att han inte kom idag, annars ska jag fan köra ner en jävla diskborste i halsen på honom! Skriker Hellmen.

-         Skulle du verkligen göra det? Frågar Jontte lite darrigt.

-         Det tro faan att jag skulle!

-         Då åker vi dit då, hoppas att han har en bra anledning, svarar Jontte

Hellman och Jontte gick ut ur den stora kalla lagerlokalen och låste dörren. Hellman tryckte vant på den svarta bilnyckeln och den gråa Audin med svarttonade rutor blinkade och pep till. De satte sig på de gråa lädersätena och tog på sig bältena. Hellman startade bilen och körde sedan norr ut mot Johans lägenhet.

Klockan sju anlände de till stadens smutsigaste kvarter där Johan bodde. Det gula lägenhetshuset var gammalt och slitet och det fanns flera stora sprickor i tegelväggen. En lukt av rök och sopor fyllde området och Hellman avskydde att vara här. Soptippen låg bara 100 meter bort och Hellman hatade lukten av soporna. De gick in igenom den trasiga porten och tryckte på hissknappen.

-         Tänk om det har hänt nått allvarligt? Tänk om han har supit ihjäl sig? Jontte såg orolig ut, Johan var ju trots allt hans kusin.

-         Äsch, Johan skulle aldrig göra nått sånt, han har ju gänget, suckade Hellman.

-         Men tänk om? tänk om han har tagit självmord?

-         Det får vi snart se, säger Hellman med en oro i rösten.

Hissen kom och Hellman tryckte på den halvt bortbrända 3 knappen. Hissen började långsamt åka uppåt under en massa knak och gnissel. Hissen stannade med ett stön och Hellman och Jontte gick ut. Jontte gick fram till lägenhet nr 7 och knackade på. Ingenting hände. Han bultade ännu hårdare och lade sedan örat mot dörren. Ingenting hördes inne i lägenheten, allt var precis knäpptyst.

-         Öppna dörrjäveln nu, annars slår jag in den, skriker Hellman med tänderna tätt sammanbitna. De väntar men får inget svar.

-         Nä nu jävlar anamma! Johan spring o hämta kofoten i bilen!

-         Okej! Johan sprang snabbt iväg och lyckades precis att undgå ett slag från Hellman. Efter några minuter kom Jontte tillbaka.

-         Du måste ju ge mig nyckeln till bilen sa Jontte flåsande.

-         A just fan, skynda dig nu! Jontte sprang iväg med snabba steg och kom tillbaka efter ett fåtal minuter.

-         Här är kofoten chefen!

Hellman tog argt ifrån Jonnte kofoten och satte den sedan emot gångjärnen på dörren. Han böjde upp gångjärnen med ett stort knak och sparkade sedan in den tunga trädörren.

-         Är det någon jävel hemma?! Skrek Hellman med ren ondska i rösten.

Han klampade in med stora steg och kollade sig omkring. Jontte följde skrämt efter.

Det var en stark doft av urin i lägenheten. I det vänstra hörnet bakom den smutsiga soffan låg en svart katt med en stor pöl urin runt sig. Den var så mager att man såg benen och den andades med snabba hesa andetag. Hellman stampade så hårt han kunde på kattens huvud. Katten gav ifrån sig ett svagt stön när Hellmans stora sula träffade huvudet. Hjärnresterna flöt ut över golvet och blandades med urin pölen och blodet som flöt från halsen. Jontte kollade på katten men orkade inte och tittade bort.

Hellman gick in genom dörren till höger. Det var Johans sovrum och väggarna var fyllda med affischer av svenska hårdrocksband. Sängen som stod i mitten av sovrummet var liten och skabbig. Lakarna som en gång hade varit vita var nu beigea med några bruna fläckar på. På sängens högra kant stod det en blå vattenpipa. Hellman kände på lukten att det var marijuana som låg i pipan.

-         Vart fan är han då?! Hellman är nu helt röd i ansiktet och nästan spottar fram orden.

-         Vi har ju inte kollat köket och badrummet än, svarar Jontte.

-         Visa vägen då för helvete!

Jontte gick in i sovrummet och öppnade dörren till vänster om sängen. Där var det ett litet badrum som bestod av en toalett och ett handfat. Över handfatet var det ett spegelskåp som var full med olika sorters tabletter. Bortsett från den överfulla kattlådan i hörnet var badrummet ganska rent.

Jonnte gick ut ur sovrummet med en arg Hellman tätt efter sig. Jontte ledde vägen till köket och när han öppnade köksdörren kunde han inte tro sina ögon. Inne i det lilla köket på golvet bredvid spisen låg det en människa. Ansiktet var så uppsvullet att det inte gick att se vem det var. Benen var brutna vid knäna och fötterna låg i jämnhöjd med bröstet. Tre fingrar på den högra handen var borta och blodpölen runt den handen var lika stor som två handflator. Den svarta T-shirten med Slipknotmotiv var alldeles blodig och hade två hål runt bröstvårtorna som såg ut att vara bortbrända. Ur munnen stack det ut en liten blå pinne, det såg nästan ut som ett handtag.

-         Va i hela helvete… Vem fan gör nått sånt här? Hellmans ansikte var fullt av förvåning och det högra ögat blinkade svagt.

-         Jag… Jontte hann inte säga mer innan han spydde upp gårdagens tacos på golvet.

Klockan 7.40 ringer kommissarie Emma Whalmers mobil på det vita nattduksbordet. Emma svarade kvickt även fast hon var helt slut.

-         Ja det är Emma, sa hon med sin ljusa kvinnoröst.

-         Är du vaken? Säger Kenny Andersson med en pigg röst.

-         Knappt, vad är det? Svarar Emma medan hon gäspar.

-         Det har skett ett mord på Rydängen 13, kan du komma dit?

-         Jag kommer om 20 minuter. Svarar Emma kort.

-         Okej, ses då.

Emma avslutade samtalet och satte sig upp i sängen. Mord i området runt Rydängen var inte så ovanligt tänkte hon. Det är stadens slum och människorna där kan mörda varandra för något så enkelt som lite marijuana. Men det var något med tonen i Kennys röst. Han lät orolig. Och han låter aldrig orolig. Emma skakade av sig det och gick upp ur sängen och gjorde sig färdig. Emma var helt slut, hon hade tränat Jiujitsu i fem timmar igår och musklerna värkte.

Klockan åtta kom Emma fram till Rydängen 13. Det gula tegelhuset var skabbigt och lukten av sopor fyllde området. Tre polisbilar och en polisbuss stod parkerade på området. Emma gick ut ur bilen och gick med stela muskler mot dörren. Hon tog hissen upp till tredje våningen och när den knarrande hissen stannade såg hon Kenny.

-         Vad är det som har hänt? Frågar Emma med en neutral röst.

-         Ett 19 årig kille som har blivit brutalt misshandlad, det verkar som att dödsorsaken är en blå diskborste som har körts ner i halsen på honom. Ansiktet är sönderslaget, tre fingrar är avhuggna och båda benen är brutna. Han har även fått el-stötar i bröstvårtorna.

-         Vi kan väl ta en titt. Säger Emma.

Emma gick in i det lilla köket och trodde inte sina ögon när hon såg vad som låg på golvet. Hon var bara 24 år men under de åren hade hon sett det mesta, trodde hon i alla fall. Liket som låg framför henne gjorde att hon kände sig som under hennes första utredning. Det var första gången hon hade sett en död människa. Det var en ung kille som hade tagit en överdos och dött av hjärtstopp. Egentligen såg det bara ut som att han sov, men tanken på att han var död gjorde Emma kräkfärdig. Hon hade spytt över sin nya jacka och hade fått åka hem för att torka bort det. Nu kände Emma den där kräkkänslan igen men hon svalde den och tvingade sig att titta på liket. Teknikerna jobbade för fullt med att ta fingeravtryck och ta kort på den döda kroppen. Emma tittade närmare på liket och såg med fasa i ögonen vem det var.

 

Hämnden fortsätter

Häromdagen kunde ni läsa om den makabra hämnd som en dansös tog på sin forna plågoande. I dagens deckare möter ni Lukas som är en lovande bandyspelare i Tranås BOIS. Att Lucas i slutminuten avgör ett finalspel mellan Tranås och Nässjö ses dock inte med blida ögon av alla. Vinsten tar Tranås till Elitserien medan Nässjö förlorar sin plats. Att det dessutom är Lucas som har varit Nässjöspelare tidigare som gör målet, ger någon en anledning att mörda...
Trevlig läsning!

Hämnden

Det var torsdagen den 26 december några dagar efter julafton. Det var en vinter med massor av snö i den lilla staden Tranås i norra Småland. Nästan hela Tranås var och  tittade på avgörandet i seriefinalen på Bredstorps IP mellan Tranås Bois och Nässjö i bandy. Det var ett klassiskt möte och det brukade vara en väldigt bra stämning på läktarna, den här dagen var det publikrekord. Det var 13 876 personer som var och tittade på matchen.

Tranås duktiga nyförvärv ifrån Nässjö, Lucas Thörn, avgjorde matchen när matchklockan stod på 89:48. Lucas var väldigt omtyckt i sin nya klubb och sin nya stad Tranås. Men Nässjösupportrarna var inte glada i att han hade lämnat Nässjö, så Lucas hade fått stå ut med många fula ord och till och med fått hotmeddelande och hotsamtal från supporterledaren i Nässjö, Anders ”Biffen” Olofsson. Men det hindrade inte Lucas från att spela i Tranåslaget.

Klockan var 17:26 lokal tid när jublet hördes över hela Tranås, Lucas Thörn hade avgjort finalen med 12 sekunder kvar. Han hade kommit helt fri mot målvakten och rullat in bollen enkelt i mål, efter att han lurat målvakten totalt. Alla spelare slängde sig på Lucas i en stor hög nedanför Tranås Bois supportrarna. Domaren blåste av matchen och alla supportrar stormade in på planen och kramade om varandra och spelarna. Raketer sköts upp i luften i alla möjliga färger. Linn Nordkvist rusade in på planen och kastade sig på Lucas och kramade om honom.

Linn och Lucas hade varit tillsammans i snart 2 år, de träffades för första gången när de gick på gymnasiet. Efter gymnasiet sågs de inte på två år utan de träffades igen när Linn var och tittade på en bandymatch i Nässjö.

Lucas är 22 år gammal och Linn är 20 år, de bor tillsammans i en lägenhet vid Junkaremålsskolan. Lucas jobbar som butikssäljare på Intersport och Linn jobbar på Montico. Lucas och Linns familjer bor i Nässjö men har kommit till Tranås för att titta på matchen. Men de stannar inte på festen som spelarna ska ha för att de tog steget upp i elitserien. Lucas och Linns familjer tar en sväng ut på staden för att äta lite middag, för att senare gå hem till parets lägenhet. Linns pappa är inte med till Tranås, för han tycker inte om Lucas och hans familj. Han har uppträtt hotfullt den senaste tiden mot Lucas och även mot Linn.

Klockan är 20:40 när Lucas och Linn går från festen, de hade lovat att träffa familjerna vid sin lägenhet vid 20:30, så de är lite sena. Lucas bestämmer att de ska ta en genväg genom skogen. Det är väldigt mörkt ute i skogen när de går hand i hand på vägen, det finns ingen gatubelysning, så de ser inte så mycket. Men eftersom det är en vinter med mycket snö, lyser snön upp vägen framför dom.

Plötsligt skriker Linn till och blir precis vit i ansiktet. "Vad är det," frågar Lucas och kramar om henne. "Jag hörde något prassla till i skogen och tyckte att någon sprang förbi."  "Det var säkert inget," säger Lucas och börjar gå framåt igen. Plötsligt kommer en pinne inkastandes på vägen från skogen. Nu blir Lucas också rädd och stannar upp. "Vad ska vi göra?" säger Lucas till Linn. Men hon svarar inte utan faller bara ihop. Lucas blir ännu räddare och försöker prata med Linn, men han får inte liv i henne utan faller själv ihop.

Klockan är 11:00 på förmiddagen efter den stora bandymatchen. Axel, Jacob och Tommy har bestämt att de ska ut och springa i det fina vädret. För den här förmiddagen är det strålande solsken och någon plusgrad i luften. Grabbarna springer och pratar om gårdagens vinst, vad de gjorde bra, de diskuterar också nästa säsong för då ska de spela i Sveriges bästa serie, Elitserien. När de passerar bandyplanen uppe på Bredstorp så ser de vaktmästarna gå och plocka upp massor av skräp och flaskor efter det vilda firandet igår.

När de har sprungit en bit till så stannar de upp för en kissepaus. När de står där så skriker Jacob plötsligt till att de ska komma till honom, för han har hittat något. Han har hittat en mobil en bit in i skogen.                                                                                 "Är inte det här Lucas mobil," säger Jacob och funderar på hur den har kunnat hamna där. Sen hör Jacob och Tommy ett skrik till en bit in i skogen, det är Axel som har hittat Lucas jacka som han hade på sig på festen igår. Nu börjar grabbarna förstå vad som har hänt men de hoppas på det bästa. De går längre in i skogen och när de är ungefär 200 meter in i skogen så ser de både Lucas och Linn ligga där i snön i bara t-shirt och linne. Tommy springer genast fram och kollar pulsen, men det är för sent.

Klockan är 11:50 när poliskommissarie Bertilsson vaknar av ett tjutande ljud vid sitt vänstra öra, det är telefonen som ringer. Mats Bertilsson är 45 år och en man i sina bästa år. När Bertilsson svarar i telefonen så låter han trött och det är för att han drack lite för många öl igår efter matchen på efterfesten.                                                        "Hej, det är poliskommissarie Bertilsson, vad kan jag stå till tjänst med" hör Tommy när han kommer fram efter många pip i telefonen. När Tommy har berättat allt som de har varit med om och vad som har hänt så skyndar sig Bertilsson sig upp ur sängen för att genast ta tag i fallet.

Hämnd

 Hämnden är ljuv, är ett bekant ordspråk. Men är verkligen hämnden ljuv? I dagens deckare möter ni dansösen som i unga år blir plågad av en jämnårig kamrat. Ett par år senare möts de båda en kall natt på Tranås station och dansösen bestämmer sig för att hämnas på sin forna plågoande.
Trevlig läsning!

Dansösen

Svettpärlorna droppade ner för hennes panna. Med koncentration fäste hon blicken på sin egen spegelbild. Hennes blick fylldes med avskum och hon granskade sig själv. Hennes kropp som hon för bara några månader sedan hade betraktat som fin, var nu ett motbjudande objekt. Med argsinta ögon stirrade hon på sig själv. Födelsemärkena hon hade på sina armar lös mot henne. De hånade henne.

Med balettskorna i handen började hon gå med tunga steg. Medveten om vad som väntade henn, fylldes hennes mun automatiskt med blodsmak. Hon kramade balettskorna hårt med högerhanden så att hennes sköra knogar vitnade. Med ett skakigt grepp om handtaget öppnade hon sakta dörren till det vita omklädningsrummet. Det kändes som om hon var ett litet vitt lamm omringat av fyra vrålhungriga, blodtörstiga vargar. Första slaget träffade henne precis under revbenen. Det andra hamnade mitt i hennes mage och hon vek sig av smärta . I ett tafatt försök försökte hon slå tillbaka men hennes slag fångades upp och istället blev hon kastad in i den iskalla väggen. Sakta sjönk hon ner mot golvet. Omklädningsrummets kalla och hårda golv omslöt henne och bedövade den brinnande smärtan. Ledaren böjde sig över henne, hennes silkeslena blonda hår nuddade offrets ansikte. Ledaren lutade sig närmare henne och hennes mörkblå ögon skar in i offrets guldbruna, trötta ögon. Plågoandens ljusrosa läppar rörde sig taktiskt framför hennes ansikte, försökte nå fram till henne där ner på golvet. Men hon, offret, var paralyserad av ledarens änglaliknande skönhet. De andra började sparka med sina klumpiga fötter och träffade ännu en gång under revbenen. Smärtan flödade genom kroppen, men den var obetydlig. Hon kände ett starkt behov av att komma den änglaliknade varelsen närmare. Med en viss obalans satte hon sig sakta upp. Det livlösa långa bruna håret hängde nerför hennes bleka axlar. Försiktigt höjde hon sin hand och strök den upp för ledarens kraftfulla hals. När hennes skakande hand närmade sig ledarens  jordgubbsläppar började hon att göra motstånd. Ledaren tog tag i hennes hand och höll den i ett järngrepp. Hon förde ner henne mot det iskalla golvet igen, med det enda som hon kunde känna var välbehag. Ledarens andhämtning visade hennes frustration och hennes mörkblå ögon stirrade argt på offret. ”Jävla äckel” väste hon fram mellan sina vita skinande tänder. Hon höjde den fria handen som inte höll offret i ett järngrep, knöt näven och träffade offrets kindben. Andra slaget träffade hennes näsa och en röd vätska forsade ut och dränkte hennes kläder i en vinröd färg. Ansiktet bultade och det kändes svårt andas, svårare än vanligt. Den änglaliknade varelsen slog uttryckslöst runt omkring sig.

Hennes kropp började omringas av ett visst mörker, något hon aldrig känt innan. Smärtan lättade från hennes bleka kropp och det kändes som om hon var på väg upp. Hon kunde inte avgöra om hon var fri eller inte, rösterna som hade skrikit runt om henne var nu bara ett svagt mummel. ”Sluta Thea! Lägg av, det räcker nu.”

 Slagen mot hennes blodtäckta kropp slutade och hon flöt in i ett hav fyllt av välbehag och tillfredsställelse.

De vita, glittrande kristallerna omslöt den lilla staden. Med nyfiken blick tittade hon runt medan hon gick lugnt på den mjuka snön. Några snöflingor hamnade i hennes blonda hår och sakta lyfte hon ansiktet mot den stjärnklara himlen. Inget ljud kunde höras förutom hennes egna andetag. Alla i staden sov tungt, ovetande om vad som skulle hända.

En kall vind drog förbi. Hon drog sin marinblå kappa tätare omkring sig och borrade ner ansiktet i den grå halsduken. Med blicken ner mot den snötäckta marken började hon sakta gå hemåt. Hennes rosiga kinder lös mot det blonda håret och försiktigt fuktade hon sina läppar. Den bruna skinnväskan hängde över hennes vänstra axel. Hon tog av sig väskan och tog fram sin musikspelare och tryckte in ett par hörlurar i öronen. Väskan åkte upp på axeln igen och hon satte också på sig ett par grå stickade vantar. Alkoholen värmde blodet i hennes kropp och allting hennes ögon kunde uppfatta var så vackert, aldrig hade hon sett Tranås lilla tågstation som beundransvärd. Istället för att gå raka vägen hem sneddade hon över gatan och satte sig på en bänk vid tågstationen. Den snötäckta bänken var kall mot hennes rygg.

Musiken dunkade i hennes öron och i ett ryck slet hon bort hörlurarna. Med ett stressat uttryck kastade hon musikspelaren och de rosa hörlurarna, de landade på tågrälsen. Hon kände pulsen öka i ett rus och tittade runt omkring sig. Med skakande händer drog hon våldsamt bort håret som hade lagt sig i hennes ansikte. Musklerna i armarna ömmade och hon kände hur gåshuden reste sig över hela hennes kropp. Hon började flacka med blicken mellan tågrälsen och skinnväskan som hon hade bredvid sig. Andningen började bli ojämn och hon kunde inte avgöra om hon andades eller inte. Snabbt slängde hon upp sitt huvud så att hennes ansikte var riktat mot natthimlen. Kippande efter luft grep hon med ett krampaktigt grepp runt sin egen hals.

Under tiden hon försökte få tillbaka sin vanliga andningsrutin kunde hon höra ett par skor gå i den knastrande snön. Försiktigt tog hon bort sina händer från halsen, kvar fanns det två stora röda märken. Ljudet från skorna i den knastrande snön närmade sig henne och hon tittade förvirrat runt omkring sig. Snöflingorna hade börjat falla tätare varandra och snökristallerna var stora som kastanjer. Framför henne stod det en kvinna. Med generad blick studerade hon henne. Hon hade ett par bruna, nätta kängor och ett par svarta, nylon tights. Upptill hade hon en svart tunika och över den hade hon en vacker, gräddkola färgad kappa. Den var stor och ståtlig och utgjorde en varm atmosfär runt kvinnan. På hennes små, graciösa händer hade hon ett par svarta skinnhandskar. Försiktigt lyfte hon blicken mot kvinnans ansikte. Hon hade rosa skimrande kinder och guldbruna ögon. Hon hade glittrande läppar och hennes bruna hår var uppsatt i en enkel men ganska slarvig hästsvans. Ännu en gång kände hon hur hon började få andningssvårigheter. Hon började andas tungt och högt, samtidigt som hon lade sig ner på den slitna och kalla bänken. Det var ansträngande att försöka hitta tillbaka till sin andningsrutin. Hennes ansikte fick en pionröd färg och det kändes som om hennes kropp hade bestämt sig för att stänga hennes luftvägar om den inte skulle få mer. Hon satte sig skakigt upp och upptäckte att kvinnan inte hade gett sig av, hon stod fortfarande och tittade på henne. Snöfallet hade ökat och man kunde nu klassa det som en yvande snöstorm. Med skakande ben ställde hon sig upp och tog sin bruna skinnväska i ett hårt grepp och började gå hemåt. Benen värkte och allt tydde på att hon skulle vara tvungen att lägga sig vid nästa parkbänk. Tanken gjorde henne frustrerad.  Plötsligt tog kvinnan tag i hennes axelband så att hon ramlade baklänges. Hon hade trott i fallet att den snötäckta asfalten skulle ha dämpat smärtan som kom till när hon nuddade marken, men hon ansåg att den blev värre. Kvinnan drog hennes kropp över hela tågstationen utan att hon gjorde något motstånd.  Alla muskler gjorde så fruktansvärt ont och det enda hon kunde tänka på var att alkoholen inte bedövade smärtan tillräckligt.

När kvinnan väl slutade dra låg hon precis vid trappan som ledde ner under tågspåret. Allt släpande hade gjort att hon hade fått en oerhört smärtsam huvudvärk.

Kvinnan släppte ut håret och skakade det i takt med de snövirvlande vindarna. Hon stirrade med sina guldbruna ögon in i hennes mörkblå ögon. Helt plötsligt blev kvinnan så mycket yngre, och mycket vackrare. Hon kände sig avskyvärd när tanken slog henne att den här graciösa personen hade fått släpa och dra henne till den gråa trappen. Hon kunde till och med känna sig lite illamående över att hon orsakat några glittrande svettdroppar på kvinnans panna.

Kvinnan närmade sig henne och stannade precis över henne. Sakta flyttade hon sig närmre och hennes ansikte var precis över hennes egna. Det silkeslena, mörkbruna håret nuddade hennes vänstra kind. Hela hennes ansikte hettade till vid beröringen. Kvinnans ögon tittade på henne och hon kunde skymta ett snett leende över hennes läppar. Graciöst och lättsamt förde hon sin hand mot hennes kropp, hon smekte försiktigt halsen och fortsatte försiktigt men målinriktat mot hennes ansikte. När känslan av den svarta skinnhandsken nuddade hennes nu torra och förfrysta läppar stelnade hon till. Hon tittade förskräckt på personen och sedan på handsken som nu var på väg mot hennes högra kind. Förtvivlat slog hon ifrån sig kvinnans hand. Hennes reaktion verkade vara förväntad och kvinnan skrattade till, ett skratt hon aldrig hört innan som innehöll som små kluckande läten.

”Jag tänkte att vi skulle byta roller, du och jag.” Kvinnan tog ett järngrepp om hennes ena handled och höjde sin fria hand. Första slaget träffade hennes kindben och det andra träffade hennes näsa. Hon kände hur hon började gråta. Tårarna brände mot hennes kalla kinder och munnen fylldes med blodsmak. Hela hennes minne kom tillbaka till henne. Hela kroppen skakade och hon tittade på kvinnan som såg nöjd och stolt ut. Kvinnans kropp signalerade att hon inte var klar, hon var här för att hämnas för alla år som hon hade skadat henne. Som hon borde bett om förlåtelse för, men istället hade förträngt. Långt inne fanns de, minnena hon helst ville glömma, hon ville gå vidare. ”Gör det fort.” Suckade hon nere från marken. Hon kände sitt blonda hår runt omkring sig. Väskan var fortfarande bredvid henne och hon andades ut. Kvinnan tittade roande på henne. Ur sin innerficka drog hon fram en kökskniv. ”Varför göra ett lättsamt och enkelt mord när man kan göra ett smärtsamt och brutalt?”. Argsint började kvinnan sparka villkorslöst och träffade alla ömma muskler som fanns.  Till slut, efter en tid som kändes som en evighet drog hon äntligen fram kniven och gjorde ett hack i blondinens hals, som kapade pulsådern.

Att häva sig ur den varma och komfortabla sängen klockan tjugo över fem en iskall morgon som denna, var inte riktigt vad man anser som en ledig helg. Med utarbetade ögon tittade hon trött på sin spegelbild. De tunga påsarna som hon hade under sina gråa, matta ögon förgyllde inte tillvaron precis. Med armar som var fyllda av träningsvärk satte hon tafatt upp det mörkbruna håret med några små grå hårstrån i en strikt hästsvans. Mekaniskt satte hon på sminket och avslutade med det klarröda läppstiftet. Ännu en gång granskade hon sig själv, nyckelbenen stod ut från bröstet och den tajta polisskjortan satt hårt mot hennes vältränade kropp. Sakta gick hon ut ur det lilla badrummet. Fotografierna på de klarvita väggarna lös upp rummet. Hon hade lust att stanna och titta på dem ett tag, minnas hur allt hade varit. Men det fanns ingen tid, chefen hade kallat på henne, det var helt enkelt dags att gå.

Innan hon lämnade den lilla lägenheten gick hon in i vardagsrummet och tog ett glas whisky.

Hon parkerade den svarta Volvon vid pressbyrån som låg precis mittemot brottsplatsen. Någon information om brottet som skett hade hon inte fått, men som en fyrtiofemårig träningsnarkoman och utan kontakt med varken dotter eller med det sociala samhället skulle nog inget fall kunna vara för traumatiskt. Med bestämda steg gick hon mot brottsplatsen där det redan var fyllt av poliser och journalister. Hon drog den svarta kappan tätare omkring sig och började jobba sig igenom den tjocka folkmassan. Snön virvlade omkring henne och hon ångrade sig väldigt över att hon inte hade valt att ignorera samtalet från chefen imorse. Framför henne kunde hon skymta sina kollegor och offret. Försiktigt gick hon långsamt fram, tittade på allas ansiktsuttryck för att kanske kunna få en ledtråd om hur hemskt fallet skulle vara. Innan hon nådde fram till offret kunde hon utesluta att det var någon gammal gubbe som hade ramlat och halkat. När hon kom fram tvärstannade hon. Framför henne låg en ung flicka. Hennes blonda hår låg fridfullt runt omkring hennes huvud och hennes bleka, kalla hud smälte in med den iskalla snön.

”Vad tror du Elisa?” Konrad kom närmare och tittade nyfiket på henne. Han trodde alltid på hennes teorier och ansåg att det var spännande att se vad hon på några minuter kunde få ihop för olika kopplingar. Elisa tog ett kliv närmare liket och tittade på henne. Hon granskade flickans ögon, pupiller, hennes skador vid näsa, huvud och skärsåret vid halsen. Hon bet sig i läppen, det var inte roligt att tolka likets skador, speciellt inte när man vet vem det är. ”Har du hittat något?” Konrad nyfikenhet hördes på lång väg i hans ljusa röst. Han drog handen genom det blonda, yviga håret och tittade med sina gröna ögon på liket, sedan på henne. Elisa suckade tungt. ”Offret heter Thea Norrin, hon är tjugoett år och har dött av förblödning.” Hon tittade på Thea och på hennes mörkblå ögon. Pupillerna var otroligt små och det såg inte ut som om hon på något vis hade gjort något ordentligt motstånd.

Under liket låg det en brun skinnväska som drog till sig hennes uppmärksamhet. Med skakande händer fick hon tag i väskan. Försiktigt och överdrivet långsamt öppnade hon väskan. En kall vind blåste och snön virvlade runt henne. Hon stirrade på innerhållet, hon kunde inte komma på vad hon skulle säga. Helt plötsligt hade hon som led av klinisk mundiare fått tunghäfta. Konrad slöt sig till henne och tittade ner i väskan. ”Jävlar.” Elisa tittade upp med tårfyllda ögon på sin kompanjon. ”Mm, herrejävlar”.

Ledtrådar

Runt omkring oss finns en rad faktorer som påverkar oss att fatta olika beslut. Runt omkring oss finns även en rad ledtrådar som kan hjälpa oss att se mönster och hitta lösningar på problem. I dagens deckare möter ni polismannen Karl vars kollega antas ha begått självmord. Karl anar dock att något inte står riktigt rätt till och börjar leta efter ledtrådar som kan hjälpa honom att komma fram till gåtan över kollegans död.
Trevlig läsning!

Mysteriet med den döde polisen

Det var en kall januarimorgon. Snön låg djup i den lilla staden. Karl Ljung satt som vanligt i bilen på väg till en till tråkig dag på polisstationen. Det enda upplyftande var att det var fredag, och imorgon skulle han ha sin första lediga dag på två månader. Enda sedan Karls chef och bästa vän, Fredrik Karlsson, skilde sig hade han varit väldigt deprimerad och Karl hade tagit på sig en massa arbete som Fredrik inte orkade göra själv.

När Karl kom fram märkte han med en gång att det var något som inte stämde. Alla polisbilarna som brukade vara ute och patrullera gatorna vid den här tiden stod prydligt parkerade på exakt samma platser de stod på kvällen innan, och det var inte någon som hade brytt sig om att hämta in morgontidningen. Han gick in genom de stora dubbeldörrarna och såg sina två kollegor, John Wikner och Lena Andersson, sitta och prata lågmält i fikarummet. De såg väldig skakade ut. Karl gick fram och frågade försiktigt om det hade hänt något.

-         En av städarna hittade Fredrik död på sitt kontor, sa Wikner Allt tyder på att han sköt sig själv i huvudet med sin egen tjänstepistol. Visst är det hemskt, fortsatte han.

Karl kunde inte fatta det. Fredrik skulle aldrig ta självmord. Visst var han deprimerad, men det var inte så farligt att han skulle kunna ta sitt eget liv. Han hade ju till och med problem att döda en fluga, och den här grejen med pistolen. Det var något som inte stämde.

-         Har ni meddelat någon annan än de anställda? Frågade Karl.

-         Inte någon än, svarade Andersson. Hur så?

-          Säg inget till någon annan förutom hans familj innan jag säger till. Var är kroppen nu?

-         Den är kvar på kontoret. Vi har ringt till bårhuset, men de har inte hunnit få hit en av sina bilar än.

-         Jag vill se kroppen. Kan vi gå dit?

-         Självklart, svarade Wikner. Du kan gå när du vill.

Karl skulle precis gå ut genom dörren när han blev stoppad utav en man som han inte sett tidigare. Han var ungefär i 30-årsåldern, var ganska lång, hade blåa ögon samt långt brunt hår.

-         Stellan Karlsson, jag är bror till Fredrik som jobbar här, sa han. Jag är här för att lämna tillbaks lite pengar jag är skyldig honom.

-         Jag har tyvärr lite dåliga nyheter, sa Wikner. Du vill nog sitta ned. När vi kom hit i morse hittade vi Fredrik död på sitt kontor. Allt tyder på självmord.

-         Det kan inte vara sant! Han kan inte vara död. Inte min bror!

-         Jag beklagar din förlust, och vi vet hur du känner, svarade Andersson. Vi har också svårt att ta in det. Fredrik var en underbar kollega och jag är säker på att han var en minst lika underbar bror. Du kan få stanna här lite om du vill. Jag kan hämta ett glas vatten till dig om du vill.

-         Ja tack, det skulle verkligen behövas.

-         Jag kommer snart, sa Karl. Jag ska bara gå och kolla på en sak. Ni kan stanna här.

När Karl kom till Fredriks kontor var det ett stort avspärrningsband vid dörren, men han gick bara rätt in ändå. Kontoret såg ut exakt som det hade gjort kvällen innan när Karl gick hem och lämnade Fredrik ensam i rummet med pistolen. Alla papperna de jobbade med låg i samma prydliga hög, Fredriks kaffemugg stod fortfarande på skrivbordet och pennan låg kvar vid det öppna anteckningsblocket. Den enda skillnaden var att Fredrik satt i kontorsstolen och stirrade livlöst ner på sitt bröst med tjänstepistolen i handen och doften av torkat blod som fyllde rummet. Det var först nu, när han såg kroppen, som Karl fattade att Fredrik verkligen var död. Han tyckte att det var som att en hel del av hans liv bara hade försvunnit. Alla golfrundor de har gått, alla långa samtal de har haft och alla de dagar de jobbat i det här kontoret långt in på småtimmarna. Allt var borta. Det var något som inte stämde, men Karl kunde inte komma på vad.

Några dagar senare satt Karl inne på kontoret igen. Han hade blivit utsedd till att efterträda Fredrik som polischef, och kontoret var nästan helt ommöblerat nu, och det ända som fanns kvar som bevis att en man dött i rummet var ett hål i spegeln där kulan träffade. Glasmästaren skulle komma dit och byta spegel veckan efter, då Fredriks begravning skulle vara och kontoret skulle vara tomt. Några dagar tidigare hade en advokat varit och läst upp Fredriks testamente. Det mesta hade gått till hans bror, men Karl hade fått Fredriks golfklubbor och hela hans frimärkssamling värd 20 000 kronor. Trots detta hade han problem med att komma över Fredriks död, han kände som att han hade missat någon viktig detalj. Något som kunde få mer ljus över Fredriks död. Igår hade Wikner kontaktat pressen om Fredriks död, och det stod om det i dagens tidning med en stor bild på Fredrik från stationens julfest förra månaden. Karl tittade på bilden några dagar, och sedan kom han på det. Han reste sig och sprang ut genom dörren till Anderssons skrivbord.

-         Kan jag få se på bilden du tog när ni hittade Fredriks kropp. Frågade Karl.

-         Okej, jag tar fram den på datorn nu, svarade Andersson

-         Jag hade rätt. Han tog inte självmord, utbrast Karl. Wikner! Kom hit!

-         Vad är det? Svarade Wikner.

-         Kan ni två svara på om Fredrik var högerhänt eller vänsterhänt?

-         Vänsterhänt, svarade Andersson

-         Och om ni nu kollar på bilden här på datorn, så håller han pistolen i sin högerhand. Ifall jag skulle skjuta mig själv skulle inte ha använt den handen jag är van vid.  Det måste väl vara lättare för honom att använda vänsterhanden.

-         Det betyder alltså att han inte tog självmord, han blev mördad, sa Andersson.                                                                                           

Deckare

Otäcka, hemska, blodstänkta händelseförlopp. Den ena historien otäckare än den andra har ni kunnat ta del av under de senaste dagarna på Blugget.
Under hösten läste eleverna var sin deckare och vi studerade genren närmare under lektionerna.Som avslutning på arbetsområdet fick eleverna i uppgift att skriva varsitt inledande kapitel till en deckare. Uppgiften var att de i det inledande kapitlet skulle presentera offret, utredaren, miljön och mordet.Eleverna tog uppgiften på stort allvar. Eleverna skeiv fin, ruskiga och väldigt bra deckarstarters. Därmed har ni många dagar med skön läsning framför er. Vi kommer framöver lägga upp ett par deckarhistorier per vecka.
Idag får ni ta del av "Alla flickors dröm", vilken utspelar sig i vår egen lilla stad och där en ung studentska mördas under sin efterlängtade balkväll.
Trevlig läsning!

Alla flickors dröm

Mörkret hade länge varit sänkt över den lilla staden med invånarna som alla sedan länge gått och lagt sig i sina varma och sköna sängar. Själv satt jag och tittade ut genom fönstret då jag plötsligt fick se ett blått skarpt sken. Under någon sekund bröt det av det mörka töcknet som mina ögon under natten blivit vana vid, och ytterligare någon millisekund senare hörde jag det välbekanta ljudet. Det som jag under större delen av min uppväxt nästan blivit lika trygg med, som de gamla sövande barnvisorna jag egentligen aldrig gillat. I Norrköping hade de kritvita och utstickande polisbilarna med sina spelande ljuskäglor varit vardagsmat. Men här i lilla Tranås var det en ovanlighet att bara se eller t.o.m. höra talas om ett brott eller en polis.

I natt hade dock mönstret brutits insåg jag chockat. Jag såg tre polisbilar snabbt sladda in på torget i ett moln av grus som tidigare under natten sopats upp från gatan. Jag gnuggade mig i ögonen, hade jag egentligen sett rätt? Ja, från min lilla spartanska enrumslägenhet rakt över hyrfilmsbutiken hemmakväll, mittemot den stora ”mötesplatsen” ICA. Såg jag hypnotiserat på när en smal, afrikansk kvinna med håret uppsatt och dolt i en mönstrad sjal, störtade ut ur lokalen från den närliggande Baren Biz. Hon snavade på en lös gatsten, innan hon föll rakt in i närmaste polisfamn. Hon verkade gråta hejdlöst. Men det var i och för sig en svår bedömning från mitt regnsmutsiga och förfärligt dammiga fönster.

Jag reagerade blixtsnabbt. I en enda rörelse hade jag satt tekoppen med de rosa rosorna i diskhon och snurrat upp mitt blonda slingade hårsvall i en hög hästsvans. Tre steg till och jag var ute genom dörren med både block, kamera och penna i högsta hugg.

-Elisa Nova Bergsten du har ännu en gång överträffat dig själv. Orden var grötiga, och lyssnade man riktigt noga så kunde man höra de våta tårarna droppa ner på det kala parkettgolvet. Hennes hår gnistrade som skinande koppar i ljuset av den starka taklampan, och klänningen frasade vid varje steg hon tog. Precis som den mintgröna dröm den var. Hon lyste upp det vita rummet mer än den påkostade belysningen gjorde, och nu tycktes det hypermoderna vardagsrummet skimra i en svagt mintgrön nyans. Hennes far försökte sig ytterligare på ett nytt sätt att berömma hennes utseende. Men även det dränktes i ett ohörbart mummel och snyftningar. Hon var perfekt. Enda från de högklackade skorna med små nästan osynliga kristaller, till det stora leendet och de perfekta mascaramålade ögonen.

Som mamma var det en stor dag. Det var dagen då ens dotter skulle få leva sin dröm. Hon skulle dansa, skratta och få en alldeles förtrollad kväll. Om hon bara kunde roa sig och för en gång skull sluta tänka på tavlor, penslar och vad det nu var hon gjorde hela dagarna på den där usla skolan. Estetiska linjen skulle hon gå, så att hon kunde utveckla sig inom konsten. Om hon bara kunde lyssna på sin mamma och kanske bli advokat, eller åtminstone något viktigt. Men nej, det ville hon inte.

Det glada humöret fick sig en rejäl törn då hon tänkte tillbaka på de diskussionsfyllda månaderna innan gymnasievalet. Idag var en annan dag, påminde hon sig. Nu var det ju snart över. Hennes dotters sista år förgylldes av en alldeles förtrollande vacker bal som varit inplanerad för eleverna sedan länge.

Hennes tankar skenade i väg. Tänk när hon förra gången upplevde det här. Då hade det varit hon som stått med beundrade blickar på sig. Det kändes som det var igår. Det hade varit hennes far. Elisas morfar som med tårar i ögonen snyftat att så fin som Anneli var nu, hade han aldrig någonsin sett henne. Tanken på ögonblicket fick henne att rysa. Kvällen hade börjat så bra, men slutat i ett mindre kaos.

Innan hon hade blivit gravid med Elisa och gift sig med den alldagliga och kärleksfulla Hans, så hade livet för Anneli varit en fest. Hon hade varit russinet i kakan som alla ville ha. Antingen älskade man henne eller så gjorde man det inte, helt enkelt. Hon hade varit ung, dum, snygg och omåttligt populär. Det hade varit en tid utan rynkor och gråa hårstrån, en tid utan värk i lederna och en tid då allting varit så mycket bättre.

En som verkligen hade älskat henne var Ivar. Hon lät handen vila en stund på den stora byrån i ek som efter lite putsning sken som om den vore steril. Det brände i kroppen som eld och hennes kinder färgades svagt rosa när blodet rusade till ansiktet, då hon tänkte på alla brev som låg där. Mängder av de brev som Ivar skickat genom åren. Ibland var han kärleksfull, ibland nästan hotfull på ett lite skrämmande sätt. De många gånger som hon raderat hotfulla meddelanden från telefonen och gömt undan paket adresserat till henne, började med åren bli svåra att räkna. Han kunde inte släppa taget om henne hade hon förstått. Men med tiden hade han blivit mer och mer påträngande i ett liv han inte ens var en del av längre.

Annelies balkväll hade från första stund känts som en dröm. För stunden hade hennes dåvarande pojkvän varit just Ivar. Han hade gått med henne till balen som den sanne gentlemannen och den perfekta kavaljeren. Men vad hjälpte det när man var lika populär som Annelie? Väl där hade ändå alla killar kretsat kring henne. Hon hade blivit uppbjuden dans efter dans.

Annelie skrattade till vid minnet av känslan, så oskuldsfull men ändå dödligt skyldig. Det hade varit som en dröm, hon kunde göra precis vad hon ville. På dansgolvet hade hon avverkat kille efter kille bara genom att ge dem en svag kyss som fick dem att längta efter mer, mer av henne. Hon hade känt en sorts makt, en makt att kunna släppa Ivar och bara ta för sig av allt hon kunde få. Likt en ko på ett öppet fält hade hon njutit av att ha en stor buffé bara för sig själv. Visst hade hon varit dum, jo, oerhört. Men vad hjälpte det nu i efterhand, hon hade i alla fall fått njuta för stunden.

En djup suck gled ur henne. Efter flera timmar in i dansen hade hon dock begått ett litet misstag som gav det hela en enorm vändning.

Annelie hade inte kunnat hålla sig. När Hans smög upp bakom henne och försiktigt avbröt dansen med den kille hon bara ett ögonblick tidigare blivit uppbjuden av, var han den hon ville ha. Alla tankar på Ivar eller någon annan inom de glamoröst utsmyckade väggarna var som bortblåsta.

Efter bara några danssteg hade han kysste henne, intensivt och länge i skenet från den dimmiga belysningen. Lite smått berusad av den överraskande kyssen och de många antal glas champagne som hon genom kvällen hällt i sig, hade hon stadigt fattat hans hand och dragit med sig honom genom rummet.

Annelie rynkade pannan. Från den här delen av berättelsen slutade minnena av kvällen. Resten var dolt i en tjock vit dimma som varit ogenomtränglig i alla dessa år. Hennes sista minne var hur hon med bultande hjärta och rosiga kinder hade mött Ivars svarta blick rakt genom lokalen. Innan hon dragit med sig Hans bort. Ivars blick hade varit svart av hat och skjutit blixtar mot henne. Hon hade vacklat till en aning, men lika snabbt återfått fattningen. När hon mötte blicken förstod hon direkt. Det här skulle hon få ångra, bittert.

- Älskling? Hon vaknade upp som i dvala när hon hörde någon tilltala henne. Både hennes dotter och hennes man tittade med forskande blick på henne. Hennes söta dotter stirrade med stora gröna rådjursögon på henne. Ingen skulle kunna såra henne ikväll, tänkte Annelie. Det skulle bli magiskt. Hon mindes sakta var hon var och vad den här kvällen egentligen betydde. Ömt fattade hon Hans hand och höjde den andra till en svag vinkning mot Elisa när hon på skyhöga klackar vinglade ut mot den klarröda och blankt skinande väntande bilen utanför.

- Ha det så kul, ropade hon efter sin dotter med ett mjukt tonfall. Trots alla gräl de haft med varandra så var hon ju ändå hennes och Hans älskade dotter.

Väl nere på gatan slog kylan emot mig. Varför tog jag inte jackan? Snart skulle det ljusna. Men än så länge var det bara polisbilarnas skarpa blåa ljus som stötvis lyste upp natten i takt med att de snurrade runt, runt, runt. Ju närmare jag kom desto tydligare var det att allt inte stod helt rätt till. Upprörda röster pratade i munnen på varandra, och det gick bara att höra enstaka ord här och där. Jag stegade beslutsamt fram mot närmaste polis med kameran i ett stadigt grepp.

- Nellie Granström, vikarierande reporter på Tranås Tidning. Jag presenterade mig med en röst som signalerade att jag var en allvarlig och seriöst sinnad journalist, och vände mig sedan mot närmaste polis.

- Är något på tok, jag såg hur ni sladdade in här på torget och tja.... Mitt småprat med den kvinnliga polisen avbröts tvärt av ett skarpt tjutande ljud. Någon sekund senare såg vi båda två på då en knallgul ambulans svängde in på torget (som för övrigt började bli rätt trångt med tre polisbilar och en ambulans) och stannade med ett ryck.

Ut hoppade två personer, en man och en kvinna. Deras rörelser var snabba och ryckiga. Men en gäsp här och där samt gråa påsar under ögonen avslöjade att de i själva verket inte sovit mycket alls under natten. Mannen stegade fram mot oss med ryckiga rörelser, som om varje steg var en kamp mot sömnen som höll på att vagga in honom. Väl framme öppnade han sakta munnen.

- Var är liket, frågade han gällt. Som om han själv var förvånad över orden som kom över läpparna.

- Liket, sa jag chockat och gapade. Det här var en mycket större händelse än jag någonsin kunnat ana.

Den digitala klockradion visade 05.45 när nattens tystnad bröts av ett skarpt ljud, riiing riiing!

Telefonen på nattygsbordets skarpa signaler ven genom rummet. Annelie vaknade som i en dimma, vem skulle ringa henne nu? Hon lät telefonen vara. Säkert någon som ringt fel, tänkte hon när den tjocka dimman sakta föll över henne igen och drog in henne i drömmarnas land ännu en gång.

Riiiing, riiing! Telefonen ringde igen. Personen i den andre änden av telefonen gav sig alltså inte, tänkte Annelie lite smått irriterad då hon slet upp den.

- Hallå, sa hon med så hes och sprucken morgonröst att hon tvivlade på att mottagaren ens hört hälften av det ord hon yttrat.

- Hej, jag ringer från polisen och tänkte ställa några rutinfrågor angående er dotter Elisa, sa en myndig röst rakt in i hennes öra. Innan hon ens hunnit tänka till för att förstå varför de skulle vilja ställa henne frågor, fortsatte rösten att prata.

- Har hon kommit hem under natten och i så fall vilken tid?

- Klart hon kom hem..., började Annelie med en röst som sakta tonade ut i tystnad. Vänta lite nu, hade hon verkligen kommit hem? Annelies hjärta började växla upp, det bankade fortare och fortare för varje tryckande sekund av tystnad som hon tvekade med sitt svar. Elisa hade sagt att hon skulle komma hem så fort balen slutat, och både Hans och Annelie hade förlitat sig på dottern. Men hade de egentligen kollat under natten att dottern var hemma och sov i sin säng? På den frågan var nog svaret tyvärr nej.

Annelie blev med ens klarvaken. Varför ringde polisen hem till dem, och var höll Elisa hus? Hade det hänt henne någonting? Någonting som en mor borde veta.

Jag konstaterade att lokalen inte ändrats mycket under natten. Eftersom balen mest hållits uppe i stadshotellets lokaler, så var det väl inte heller så konstigt. Men förbindelsen bestående av en trappa mellan stadshotellet på övre plan och baren Biz på nedre plan borde normalt sätt ha lockat ner en och annan förvirrad eller smått berusad balmedlem till den tomma lokalen. Dock var så inte fallet. Vid en första anblick tyckte jag att det såg skrämmande orört ut, trots att städhjälpen (i form av den afrikanska kvinna jag tidigare under natten sett springa ut ur samma lokaler där jag just nu befann mig) inte hunnit städa det minsta innan hon funnit sitt horribla fynd.

Efter en kort och hetsig diskussion med poliserna hade jag trots min bristande övertalningsförmåga fått tillstånd att tillsammans med dem gå in i lokalen. Efter noga utförliga beskrivningar visste vi ungefär vad vi skulle hitta där inne. Men trots det kunde jag inte hjälpa de kalla kårarna som kröp upp längs min ryggrad och gav mig rysningar. Det kändes precis som om någon vaskade en flaska iskall champagne innanför min tunna t-tröja.

Bakom bardisken låg en mintgrön dröm. En flicka med hy vit som snö och rött medellångt hår utspritt som en solfjäder runt ett sött och docklikt ansikte med sofistikerade drag. Vid första anblicken såg det ut som om hon sov djupt. Ungefär som en mänsklig Törnrosa flög det snabbt genom mitt huvud. Dock grusades den tanken snabbt, när den kvinnliga polisen böjde sig ner och la ena handen lätt på den bleka flickans kind. Hon ryckte till.

- Iskall, viskade hon sakta. En djup suck kom över mina läppar. Tänk om den här unga flickan ändå hade fått vara vid liv och bli vuxen. Hon hade förmodligen inte ens levt en femtedel av sitt liv än.

Poliserna reste sig sakta upp och började en och en söka efter något runt om i lokalerna som kunde identifiera den döda flickan framför mig. Men baren var tom. Det fanns inte ett spår av vare sig en handväska eller något annat som skulle kunna påvisa flickans identitet. 

Polisernas bestämda miner sjönk med tiden längre och längre ner, ju mer tid som gick utan att ett spår av flickans tillhörigheter hittats. Jag tänkte febrilt. Var skulle en ung flicka i min egen ålder, som gick sista året på gymnasiet förvara sina tillhörigheter. Det var ett under att poliserna inte kunde höra mina tankar knaka.

Jag mötte den kvinnliga polisens blick, ett försök till ett leende lekte på hennes läppar. Men resultatet blev istället ett medlidsamt grin, som om jag var den som led mest i vårt lite udda sällskap. Då slog det mig. Jag var ung, jag var den av oss som visste mest om flickor ute i livet. Hur de festade, betedde sig i skolan och var att umgås med. Om nu just den här flickan hade haft en väska eller någon annan tillhörighet med sig under kvällen, visste jag inte. Men jag visste hur tjejer vanligen betedde sig.

Jag böjde mig ner och studerade flickans ansikte en kort stund, innan jag sänkte blicken. I åratal hade kvinnor i alla åldrar bevarat sina värdesaker på ett väldigt säkert ställe. Nämligen närmast hjärtat, inne närmast huden, under BH:n. Där finns det både plats för id-kort, pengar (absolut inte mynt, hemska tanke!) och mycket annat smått och gott.

Jag sträckte sakta ut handen, men stannade ryckigt upp i rörelsen. Var jag nyss på väg att röra vid en främmande och dessutom död flickas bröst? Jag avvek med blicken och kände hur en lätt rodnad spred sig i ansikten. Om bara några sekunder visste jag att hela området från kindbenet till hårfästet med de blonda hårrötterna skulle vara rött som tomatsås. Jag harklade mig snabbt.

- Hrm..eh..ja…, började jag. Polisernas blickar vändes mot mig och inom någon minut var hela rummet tyst och stilla. Den kvinnliga polisens blick var så intensiv att den nästan brände hål i sidan på mig. Jag började om, den här gången med en stadigare röst och betydligt svalare ansikte.

- Av egna erfarenheter tror jag att vi för att identifiera henne borde, titta i hennes bh.

Jag visste att nu var det jobbigaste över. Men när jag tittade upp och såg alla blickar kändes det ändå lite som en av de där hemska mardrömmarna när man står naken inför hela skolan på en scen. Den kvinnliga polisen tog sig samman först. Hon slätade till håret, kavlade upp ärmarna på uniformen och böjde sig beslutsamt ner mot flickan. Försiktigt sträckte hon ut handen mot klänningens pärlbeströdda liv och snappade smidigt upp ett tunt, plastigt och ljusrosa id-kort från bröstpartiet.

När hon kom tillbaka från Elisas orörda rum med telefonluren i hallen och rödstrimmiga kinder, stirrade Hans på henne från deras vitmelerade och dyra dubbelsäng mitt i rummet.

- Vem var det som ringde, frågade han rakt ut i luften. Som om Annelie inte alls fanns där. Det var som om han såg rakt igenom henne. Rakt igenom alla hennes sorger, glädjeämnen och allt däremellan. Men hon lade ingen vikt vid den känslan, den var oviktig. Just nu fanns det bara en tanke i henne, bara ett namn som upptog både vänster och höger hjärnhalva. Elisa.

Hon svarade honom långsamt, som om hon själv var rädd, att om hon yttrade de förfärliga orden så skulle de med ens bli verklighet.

- Vi måste åka till polisstationen och identifiera en kropp, en kropp som kan vara... Där bröts rösten, och innan Annelie visste ordet av så hade hennes annars så klara och rena tonläge förbytts i ett ohörbart hulkande.

Efter drygt en timme av hysteriskt hulkande och mängder av tårar och snorpapper, hade en rödmosig Annelie åtminstone fått ur sig en någorlunda vettig förklaring av telefonsamtalet för sin älskade make. Hans hade varsamt smekt Annelie på ryggen under samtalet, ända tills det gått upp för honom vad hon egentligen pratade om. Då hade han stannat med ett ryck och bara suttit där med tårarna rinnande nerför kinderna.

De hade också gått fram och tillbaka till Elisas rum, liksom för att kolla att hon inte dykt upp någon gång under morgonen ändå. Polisen i telefonen hade varit vänlig och försäkrat Annelie om att det inte alls behövde vara Elisas kropp som fanns hos polisen. Om de bara kom dit så fort som möjligt och identifierade kroppen. Då kunde de låta allt vara, eller i värsta fall få den hjälp de behövde.

Hon visste att hon inte borde dra några förhastade slutsatser. Hon borde vara stark och hålla ihop henne och Hans inför det stundande polisbesöket. De hade ju ingen som helst aning om ifall det var Elisa eller någon annan stackars flicka som fanns där. Inte heller visste de i vilket skick den döda kroppen skulle vara och hur de väl där skulle reagera. Tänk om de inte ens skulle känna igen sin egen dotter?

Annelie strök bort de rinnande tårarna från kinderna och drog upp dragkedjan på den nya dunjackan. Tankarna virvlade i huvudet på henne som en tornado. Hon fattade Hans hand och tittade upp i de alldeles blanka ögonen, samtidigt som hon tog ett djupt andetag och sakta vred runt bilnyckeln. När bilen startade med ett ryck och ett förfärligt högt brummande ljud sköt hon bort garnhärvan av ångest långt bak i huvudet. I tankarna lugnade hon istället sig själv och tröstade Hans. I verkligheten däremot tog hon bara ett djupt andetag och greppade krampaktigt ratten så att knogarna vitnade. 

Nu fanns det ingen återvändo.