Alla flickors dröm

Mörkret hade länge varit sänkt över den lilla staden med invånarna som alla sedan länge gått och lagt sig i sina varma och sköna sängar. Själv satt jag och tittade ut genom fönstret då jag plötsligt fick se ett blått skarpt sken. Under någon sekund bröt det av det mörka töcknet som mina ögon under natten blivit vana vid, och ytterligare någon millisekund senare hörde jag det välbekanta ljudet. Det som jag under större delen av min uppväxt nästan blivit lika trygg med, som de gamla sövande barnvisorna jag egentligen aldrig gillat. I Norrköping hade de kritvita och utstickande polisbilarna med sina spelande ljuskäglor varit vardagsmat. Men här i lilla Tranås var det en ovanlighet att bara se eller t.o.m. höra talas om ett brott eller en polis.

I natt hade dock mönstret brutits insåg jag chockat. Jag såg tre polisbilar snabbt sladda in på torget i ett moln av grus som tidigare under natten sopats upp från gatan. Jag gnuggade mig i ögonen, hade jag egentligen sett rätt? Ja, från min lilla spartanska enrumslägenhet rakt över hyrfilmsbutiken hemmakväll, mittemot den stora ”mötesplatsen” ICA. Såg jag hypnotiserat på när en smal, afrikansk kvinna med håret uppsatt och dolt i en mönstrad sjal, störtade ut ur lokalen från den närliggande Baren Biz. Hon snavade på en lös gatsten, innan hon föll rakt in i närmaste polisfamn. Hon verkade gråta hejdlöst. Men det var i och för sig en svår bedömning från mitt regnsmutsiga och förfärligt dammiga fönster.

Jag reagerade blixtsnabbt. I en enda rörelse hade jag satt tekoppen med de rosa rosorna i diskhon och snurrat upp mitt blonda slingade hårsvall i en hög hästsvans. Tre steg till och jag var ute genom dörren med både block, kamera och penna i högsta hugg.

-Elisa Nova Bergsten du har ännu en gång överträffat dig själv. Orden var grötiga, och lyssnade man riktigt noga så kunde man höra de våta tårarna droppa ner på det kala parkettgolvet. Hennes hår gnistrade som skinande koppar i ljuset av den starka taklampan, och klänningen frasade vid varje steg hon tog. Precis som den mintgröna dröm den var. Hon lyste upp det vita rummet mer än den påkostade belysningen gjorde, och nu tycktes det hypermoderna vardagsrummet skimra i en svagt mintgrön nyans. Hennes far försökte sig ytterligare på ett nytt sätt att berömma hennes utseende. Men även det dränktes i ett ohörbart mummel och snyftningar. Hon var perfekt. Enda från de högklackade skorna med små nästan osynliga kristaller, till det stora leendet och de perfekta mascaramålade ögonen.

Som mamma var det en stor dag. Det var dagen då ens dotter skulle få leva sin dröm. Hon skulle dansa, skratta och få en alldeles förtrollad kväll. Om hon bara kunde roa sig och för en gång skull sluta tänka på tavlor, penslar och vad det nu var hon gjorde hela dagarna på den där usla skolan. Estetiska linjen skulle hon gå, så att hon kunde utveckla sig inom konsten. Om hon bara kunde lyssna på sin mamma och kanske bli advokat, eller åtminstone något viktigt. Men nej, det ville hon inte.

Det glada humöret fick sig en rejäl törn då hon tänkte tillbaka på de diskussionsfyllda månaderna innan gymnasievalet. Idag var en annan dag, påminde hon sig. Nu var det ju snart över. Hennes dotters sista år förgylldes av en alldeles förtrollande vacker bal som varit inplanerad för eleverna sedan länge.

Hennes tankar skenade i väg. Tänk när hon förra gången upplevde det här. Då hade det varit hon som stått med beundrade blickar på sig. Det kändes som det var igår. Det hade varit hennes far. Elisas morfar som med tårar i ögonen snyftat att så fin som Anneli var nu, hade han aldrig någonsin sett henne. Tanken på ögonblicket fick henne att rysa. Kvällen hade börjat så bra, men slutat i ett mindre kaos.

Innan hon hade blivit gravid med Elisa och gift sig med den alldagliga och kärleksfulla Hans, så hade livet för Anneli varit en fest. Hon hade varit russinet i kakan som alla ville ha. Antingen älskade man henne eller så gjorde man det inte, helt enkelt. Hon hade varit ung, dum, snygg och omåttligt populär. Det hade varit en tid utan rynkor och gråa hårstrån, en tid utan värk i lederna och en tid då allting varit så mycket bättre.

En som verkligen hade älskat henne var Ivar. Hon lät handen vila en stund på den stora byrån i ek som efter lite putsning sken som om den vore steril. Det brände i kroppen som eld och hennes kinder färgades svagt rosa när blodet rusade till ansiktet, då hon tänkte på alla brev som låg där. Mängder av de brev som Ivar skickat genom åren. Ibland var han kärleksfull, ibland nästan hotfull på ett lite skrämmande sätt. De många gånger som hon raderat hotfulla meddelanden från telefonen och gömt undan paket adresserat till henne, började med åren bli svåra att räkna. Han kunde inte släppa taget om henne hade hon förstått. Men med tiden hade han blivit mer och mer påträngande i ett liv han inte ens var en del av längre.

Annelies balkväll hade från första stund känts som en dröm. För stunden hade hennes dåvarande pojkvän varit just Ivar. Han hade gått med henne till balen som den sanne gentlemannen och den perfekta kavaljeren. Men vad hjälpte det när man var lika populär som Annelie? Väl där hade ändå alla killar kretsat kring henne. Hon hade blivit uppbjuden dans efter dans.

Annelie skrattade till vid minnet av känslan, så oskuldsfull men ändå dödligt skyldig. Det hade varit som en dröm, hon kunde göra precis vad hon ville. På dansgolvet hade hon avverkat kille efter kille bara genom att ge dem en svag kyss som fick dem att längta efter mer, mer av henne. Hon hade känt en sorts makt, en makt att kunna släppa Ivar och bara ta för sig av allt hon kunde få. Likt en ko på ett öppet fält hade hon njutit av att ha en stor buffé bara för sig själv. Visst hade hon varit dum, jo, oerhört. Men vad hjälpte det nu i efterhand, hon hade i alla fall fått njuta för stunden.

En djup suck gled ur henne. Efter flera timmar in i dansen hade hon dock begått ett litet misstag som gav det hela en enorm vändning.

Annelie hade inte kunnat hålla sig. När Hans smög upp bakom henne och försiktigt avbröt dansen med den kille hon bara ett ögonblick tidigare blivit uppbjuden av, var han den hon ville ha. Alla tankar på Ivar eller någon annan inom de glamoröst utsmyckade väggarna var som bortblåsta.

Efter bara några danssteg hade han kysste henne, intensivt och länge i skenet från den dimmiga belysningen. Lite smått berusad av den överraskande kyssen och de många antal glas champagne som hon genom kvällen hällt i sig, hade hon stadigt fattat hans hand och dragit med sig honom genom rummet.

Annelie rynkade pannan. Från den här delen av berättelsen slutade minnena av kvällen. Resten var dolt i en tjock vit dimma som varit ogenomtränglig i alla dessa år. Hennes sista minne var hur hon med bultande hjärta och rosiga kinder hade mött Ivars svarta blick rakt genom lokalen. Innan hon dragit med sig Hans bort. Ivars blick hade varit svart av hat och skjutit blixtar mot henne. Hon hade vacklat till en aning, men lika snabbt återfått fattningen. När hon mötte blicken förstod hon direkt. Det här skulle hon få ångra, bittert.

- Älskling? Hon vaknade upp som i dvala när hon hörde någon tilltala henne. Både hennes dotter och hennes man tittade med forskande blick på henne. Hennes söta dotter stirrade med stora gröna rådjursögon på henne. Ingen skulle kunna såra henne ikväll, tänkte Annelie. Det skulle bli magiskt. Hon mindes sakta var hon var och vad den här kvällen egentligen betydde. Ömt fattade hon Hans hand och höjde den andra till en svag vinkning mot Elisa när hon på skyhöga klackar vinglade ut mot den klarröda och blankt skinande väntande bilen utanför.

- Ha det så kul, ropade hon efter sin dotter med ett mjukt tonfall. Trots alla gräl de haft med varandra så var hon ju ändå hennes och Hans älskade dotter.

Väl nere på gatan slog kylan emot mig. Varför tog jag inte jackan? Snart skulle det ljusna. Men än så länge var det bara polisbilarnas skarpa blåa ljus som stötvis lyste upp natten i takt med att de snurrade runt, runt, runt. Ju närmare jag kom desto tydligare var det att allt inte stod helt rätt till. Upprörda röster pratade i munnen på varandra, och det gick bara att höra enstaka ord här och där. Jag stegade beslutsamt fram mot närmaste polis med kameran i ett stadigt grepp.

- Nellie Granström, vikarierande reporter på Tranås Tidning. Jag presenterade mig med en röst som signalerade att jag var en allvarlig och seriöst sinnad journalist, och vände mig sedan mot närmaste polis.

- Är något på tok, jag såg hur ni sladdade in här på torget och tja.... Mitt småprat med den kvinnliga polisen avbröts tvärt av ett skarpt tjutande ljud. Någon sekund senare såg vi båda två på då en knallgul ambulans svängde in på torget (som för övrigt började bli rätt trångt med tre polisbilar och en ambulans) och stannade med ett ryck.

Ut hoppade två personer, en man och en kvinna. Deras rörelser var snabba och ryckiga. Men en gäsp här och där samt gråa påsar under ögonen avslöjade att de i själva verket inte sovit mycket alls under natten. Mannen stegade fram mot oss med ryckiga rörelser, som om varje steg var en kamp mot sömnen som höll på att vagga in honom. Väl framme öppnade han sakta munnen.

- Var är liket, frågade han gällt. Som om han själv var förvånad över orden som kom över läpparna.

- Liket, sa jag chockat och gapade. Det här var en mycket större händelse än jag någonsin kunnat ana.

Den digitala klockradion visade 05.45 när nattens tystnad bröts av ett skarpt ljud, riiing riiing!

Telefonen på nattygsbordets skarpa signaler ven genom rummet. Annelie vaknade som i en dimma, vem skulle ringa henne nu? Hon lät telefonen vara. Säkert någon som ringt fel, tänkte hon när den tjocka dimman sakta föll över henne igen och drog in henne i drömmarnas land ännu en gång.

Riiiing, riiing! Telefonen ringde igen. Personen i den andre änden av telefonen gav sig alltså inte, tänkte Annelie lite smått irriterad då hon slet upp den.

- Hallå, sa hon med så hes och sprucken morgonröst att hon tvivlade på att mottagaren ens hört hälften av det ord hon yttrat.

- Hej, jag ringer från polisen och tänkte ställa några rutinfrågor angående er dotter Elisa, sa en myndig röst rakt in i hennes öra. Innan hon ens hunnit tänka till för att förstå varför de skulle vilja ställa henne frågor, fortsatte rösten att prata.

- Har hon kommit hem under natten och i så fall vilken tid?

- Klart hon kom hem..., började Annelie med en röst som sakta tonade ut i tystnad. Vänta lite nu, hade hon verkligen kommit hem? Annelies hjärta började växla upp, det bankade fortare och fortare för varje tryckande sekund av tystnad som hon tvekade med sitt svar. Elisa hade sagt att hon skulle komma hem så fort balen slutat, och både Hans och Annelie hade förlitat sig på dottern. Men hade de egentligen kollat under natten att dottern var hemma och sov i sin säng? På den frågan var nog svaret tyvärr nej.

Annelie blev med ens klarvaken. Varför ringde polisen hem till dem, och var höll Elisa hus? Hade det hänt henne någonting? Någonting som en mor borde veta.

Jag konstaterade att lokalen inte ändrats mycket under natten. Eftersom balen mest hållits uppe i stadshotellets lokaler, så var det väl inte heller så konstigt. Men förbindelsen bestående av en trappa mellan stadshotellet på övre plan och baren Biz på nedre plan borde normalt sätt ha lockat ner en och annan förvirrad eller smått berusad balmedlem till den tomma lokalen. Dock var så inte fallet. Vid en första anblick tyckte jag att det såg skrämmande orört ut, trots att städhjälpen (i form av den afrikanska kvinna jag tidigare under natten sett springa ut ur samma lokaler där jag just nu befann mig) inte hunnit städa det minsta innan hon funnit sitt horribla fynd.

Efter en kort och hetsig diskussion med poliserna hade jag trots min bristande övertalningsförmåga fått tillstånd att tillsammans med dem gå in i lokalen. Efter noga utförliga beskrivningar visste vi ungefär vad vi skulle hitta där inne. Men trots det kunde jag inte hjälpa de kalla kårarna som kröp upp längs min ryggrad och gav mig rysningar. Det kändes precis som om någon vaskade en flaska iskall champagne innanför min tunna t-tröja.

Bakom bardisken låg en mintgrön dröm. En flicka med hy vit som snö och rött medellångt hår utspritt som en solfjäder runt ett sött och docklikt ansikte med sofistikerade drag. Vid första anblicken såg det ut som om hon sov djupt. Ungefär som en mänsklig Törnrosa flög det snabbt genom mitt huvud. Dock grusades den tanken snabbt, när den kvinnliga polisen böjde sig ner och la ena handen lätt på den bleka flickans kind. Hon ryckte till.

- Iskall, viskade hon sakta. En djup suck kom över mina läppar. Tänk om den här unga flickan ändå hade fått vara vid liv och bli vuxen. Hon hade förmodligen inte ens levt en femtedel av sitt liv än.

Poliserna reste sig sakta upp och började en och en söka efter något runt om i lokalerna som kunde identifiera den döda flickan framför mig. Men baren var tom. Det fanns inte ett spår av vare sig en handväska eller något annat som skulle kunna påvisa flickans identitet. 

Polisernas bestämda miner sjönk med tiden längre och längre ner, ju mer tid som gick utan att ett spår av flickans tillhörigheter hittats. Jag tänkte febrilt. Var skulle en ung flicka i min egen ålder, som gick sista året på gymnasiet förvara sina tillhörigheter. Det var ett under att poliserna inte kunde höra mina tankar knaka.

Jag mötte den kvinnliga polisens blick, ett försök till ett leende lekte på hennes läppar. Men resultatet blev istället ett medlidsamt grin, som om jag var den som led mest i vårt lite udda sällskap. Då slog det mig. Jag var ung, jag var den av oss som visste mest om flickor ute i livet. Hur de festade, betedde sig i skolan och var att umgås med. Om nu just den här flickan hade haft en väska eller någon annan tillhörighet med sig under kvällen, visste jag inte. Men jag visste hur tjejer vanligen betedde sig.

Jag böjde mig ner och studerade flickans ansikte en kort stund, innan jag sänkte blicken. I åratal hade kvinnor i alla åldrar bevarat sina värdesaker på ett väldigt säkert ställe. Nämligen närmast hjärtat, inne närmast huden, under BH:n. Där finns det både plats för id-kort, pengar (absolut inte mynt, hemska tanke!) och mycket annat smått och gott.

Jag sträckte sakta ut handen, men stannade ryckigt upp i rörelsen. Var jag nyss på väg att röra vid en främmande och dessutom död flickas bröst? Jag avvek med blicken och kände hur en lätt rodnad spred sig i ansikten. Om bara några sekunder visste jag att hela området från kindbenet till hårfästet med de blonda hårrötterna skulle vara rött som tomatsås. Jag harklade mig snabbt.

- Hrm..eh..ja…, började jag. Polisernas blickar vändes mot mig och inom någon minut var hela rummet tyst och stilla. Den kvinnliga polisens blick var så intensiv att den nästan brände hål i sidan på mig. Jag började om, den här gången med en stadigare röst och betydligt svalare ansikte.

- Av egna erfarenheter tror jag att vi för att identifiera henne borde, titta i hennes bh.

Jag visste att nu var det jobbigaste över. Men när jag tittade upp och såg alla blickar kändes det ändå lite som en av de där hemska mardrömmarna när man står naken inför hela skolan på en scen. Den kvinnliga polisen tog sig samman först. Hon slätade till håret, kavlade upp ärmarna på uniformen och böjde sig beslutsamt ner mot flickan. Försiktigt sträckte hon ut handen mot klänningens pärlbeströdda liv och snappade smidigt upp ett tunt, plastigt och ljusrosa id-kort från bröstpartiet.

När hon kom tillbaka från Elisas orörda rum med telefonluren i hallen och rödstrimmiga kinder, stirrade Hans på henne från deras vitmelerade och dyra dubbelsäng mitt i rummet.

- Vem var det som ringde, frågade han rakt ut i luften. Som om Annelie inte alls fanns där. Det var som om han såg rakt igenom henne. Rakt igenom alla hennes sorger, glädjeämnen och allt däremellan. Men hon lade ingen vikt vid den känslan, den var oviktig. Just nu fanns det bara en tanke i henne, bara ett namn som upptog både vänster och höger hjärnhalva. Elisa.

Hon svarade honom långsamt, som om hon själv var rädd, att om hon yttrade de förfärliga orden så skulle de med ens bli verklighet.

- Vi måste åka till polisstationen och identifiera en kropp, en kropp som kan vara... Där bröts rösten, och innan Annelie visste ordet av så hade hennes annars så klara och rena tonläge förbytts i ett ohörbart hulkande.

Efter drygt en timme av hysteriskt hulkande och mängder av tårar och snorpapper, hade en rödmosig Annelie åtminstone fått ur sig en någorlunda vettig förklaring av telefonsamtalet för sin älskade make. Hans hade varsamt smekt Annelie på ryggen under samtalet, ända tills det gått upp för honom vad hon egentligen pratade om. Då hade han stannat med ett ryck och bara suttit där med tårarna rinnande nerför kinderna.

De hade också gått fram och tillbaka till Elisas rum, liksom för att kolla att hon inte dykt upp någon gång under morgonen ändå. Polisen i telefonen hade varit vänlig och försäkrat Annelie om att det inte alls behövde vara Elisas kropp som fanns hos polisen. Om de bara kom dit så fort som möjligt och identifierade kroppen. Då kunde de låta allt vara, eller i värsta fall få den hjälp de behövde.

Hon visste att hon inte borde dra några förhastade slutsatser. Hon borde vara stark och hålla ihop henne och Hans inför det stundande polisbesöket. De hade ju ingen som helst aning om ifall det var Elisa eller någon annan stackars flicka som fanns där. Inte heller visste de i vilket skick den döda kroppen skulle vara och hur de väl där skulle reagera. Tänk om de inte ens skulle känna igen sin egen dotter?

Annelie strök bort de rinnande tårarna från kinderna och drog upp dragkedjan på den nya dunjackan. Tankarna virvlade i huvudet på henne som en tornado. Hon fattade Hans hand och tittade upp i de alldeles blanka ögonen, samtidigt som hon tog ett djupt andetag och sakta vred runt bilnyckeln. När bilen startade med ett ryck och ett förfärligt högt brummande ljud sköt hon bort garnhärvan av ångest långt bak i huvudet. I tankarna lugnade hon istället sig själv och tröstade Hans. I verkligheten däremot tog hon bara ett djupt andetag och greppade krampaktigt ratten så att knogarna vitnade. 

Nu fanns det ingen återvändo.