Svettpärlorna droppade ner för hennes panna. Med koncentration fäste hon blicken på sin egen spegelbild. Hennes blick fylldes med avskum och hon granskade sig själv. Hennes kropp som hon för bara några månader sedan hade betraktat som fin, var nu ett motbjudande objekt. Med argsinta ögon stirrade hon på sig själv. Födelsemärkena hon hade på sina armar lös mot henne. De hånade henne.
Med balettskorna i handen började hon gå med tunga steg. Medveten om vad som väntade henn, fylldes hennes mun automatiskt med blodsmak. Hon kramade balettskorna hårt med högerhanden så att hennes sköra knogar vitnade. Med ett skakigt grepp om handtaget öppnade hon sakta dörren till det vita omklädningsrummet. Det kändes som om hon var ett litet vitt lamm omringat av fyra vrålhungriga, blodtörstiga vargar. Första slaget träffade henne precis under revbenen. Det andra hamnade mitt i hennes mage och hon vek sig av smärta . I ett tafatt försök försökte hon slå tillbaka men hennes slag fångades upp och istället blev hon kastad in i den iskalla väggen. Sakta sjönk hon ner mot golvet. Omklädningsrummets kalla och hårda golv omslöt henne och bedövade den brinnande smärtan. Ledaren böjde sig över henne, hennes silkeslena blonda hår nuddade offrets ansikte. Ledaren lutade sig närmare henne och hennes mörkblå ögon skar in i offrets guldbruna, trötta ögon. Plågoandens ljusrosa läppar rörde sig taktiskt framför hennes ansikte, försökte nå fram till henne där ner på golvet. Men hon, offret, var paralyserad av ledarens änglaliknande skönhet. De andra började sparka med sina klumpiga fötter och träffade ännu en gång under revbenen. Smärtan flödade genom kroppen, men den var obetydlig. Hon kände ett starkt behov av att komma den änglaliknade varelsen närmare. Med en viss obalans satte hon sig sakta upp. Det livlösa långa bruna håret hängde nerför hennes bleka axlar. Försiktigt höjde hon sin hand och strök den upp för ledarens kraftfulla hals. När hennes skakande hand närmade sig ledarens jordgubbsläppar började hon att göra motstånd. Ledaren tog tag i hennes hand och höll den i ett järngrepp. Hon förde ner henne mot det iskalla golvet igen, med det enda som hon kunde känna var välbehag. Ledarens andhämtning visade hennes frustration och hennes mörkblå ögon stirrade argt på offret. ”Jävla äckel” väste hon fram mellan sina vita skinande tänder. Hon höjde den fria handen som inte höll offret i ett järngrep, knöt näven och träffade offrets kindben. Andra slaget träffade hennes näsa och en röd vätska forsade ut och dränkte hennes kläder i en vinröd färg. Ansiktet bultade och det kändes svårt andas, svårare än vanligt. Den änglaliknade varelsen slog uttryckslöst runt omkring sig.
Hennes kropp började omringas av ett visst mörker, något hon aldrig känt innan. Smärtan lättade från hennes bleka kropp och det kändes som om hon var på väg upp. Hon kunde inte avgöra om hon var fri eller inte, rösterna som hade skrikit runt om henne var nu bara ett svagt mummel. ”Sluta Thea! Lägg av, det räcker nu.”
Slagen mot hennes blodtäckta kropp slutade och hon flöt in i ett hav fyllt av välbehag och tillfredsställelse.
En kall vind drog förbi. Hon drog sin marinblå kappa tätare omkring sig och borrade ner ansiktet i den grå halsduken. Med blicken ner mot den snötäckta marken började hon sakta gå hemåt. Hennes rosiga kinder lös mot det blonda håret och försiktigt fuktade hon sina läppar. Den bruna skinnväskan hängde över hennes vänstra axel. Hon tog av sig väskan och tog fram sin musikspelare och tryckte in ett par hörlurar i öronen. Väskan åkte upp på axeln igen och hon satte också på sig ett par grå stickade vantar. Alkoholen värmde blodet i hennes kropp och allting hennes ögon kunde uppfatta var så vackert, aldrig hade hon sett Tranås lilla tågstation som beundransvärd. Istället för att gå raka vägen hem sneddade hon över gatan och satte sig på en bänk vid tågstationen. Den snötäckta bänken var kall mot hennes rygg.
Musiken dunkade i hennes öron och i ett ryck slet hon bort hörlurarna. Med ett stressat uttryck kastade hon musikspelaren och de rosa hörlurarna, de landade på tågrälsen. Hon kände pulsen öka i ett rus och tittade runt omkring sig. Med skakande händer drog hon våldsamt bort håret som hade lagt sig i hennes ansikte. Musklerna i armarna ömmade och hon kände hur gåshuden reste sig över hela hennes kropp. Hon började flacka med blicken mellan tågrälsen och skinnväskan som hon hade bredvid sig. Andningen började bli ojämn och hon kunde inte avgöra om hon andades eller inte. Snabbt slängde hon upp sitt huvud så att hennes ansikte var riktat mot natthimlen. Kippande efter luft grep hon med ett krampaktigt grepp runt sin egen hals.
Under tiden hon försökte få tillbaka sin vanliga andningsrutin kunde hon höra ett par skor gå i den knastrande snön. Försiktigt tog hon bort sina händer från halsen, kvar fanns det två stora röda märken. Ljudet från skorna i den knastrande snön närmade sig henne och hon tittade förvirrat runt omkring sig. Snöflingorna hade börjat falla tätare varandra och snökristallerna var stora som kastanjer. Framför henne stod det en kvinna. Med generad blick studerade hon henne. Hon hade ett par bruna, nätta kängor och ett par svarta, nylon tights. Upptill hade hon en svart tunika och över den hade hon en vacker, gräddkola färgad kappa. Den var stor och ståtlig och utgjorde en varm atmosfär runt kvinnan. På hennes små, graciösa händer hade hon ett par svarta skinnhandskar. Försiktigt lyfte hon blicken mot kvinnans ansikte. Hon hade rosa skimrande kinder och guldbruna ögon. Hon hade glittrande läppar och hennes bruna hår var uppsatt i en enkel men ganska slarvig hästsvans. Ännu en gång kände hon hur hon började få andningssvårigheter. Hon började andas tungt och högt, samtidigt som hon lade sig ner på den slitna och kalla bänken. Det var ansträngande att försöka hitta tillbaka till sin andningsrutin. Hennes ansikte fick en pionröd färg och det kändes som om hennes kropp hade bestämt sig för att stänga hennes luftvägar om den inte skulle få mer. Hon satte sig skakigt upp och upptäckte att kvinnan inte hade gett sig av, hon stod fortfarande och tittade på henne. Snöfallet hade ökat och man kunde nu klassa det som en yvande snöstorm. Med skakande ben ställde hon sig upp och tog sin bruna skinnväska i ett hårt grepp och började gå hemåt. Benen värkte och allt tydde på att hon skulle vara tvungen att lägga sig vid nästa parkbänk. Tanken gjorde henne frustrerad. Plötsligt tog kvinnan tag i hennes axelband så att hon ramlade baklänges. Hon hade trott i fallet att den snötäckta asfalten skulle ha dämpat smärtan som kom till när hon nuddade marken, men hon ansåg att den blev värre. Kvinnan drog hennes kropp över hela tågstationen utan att hon gjorde något motstånd. Alla muskler gjorde så fruktansvärt ont och det enda hon kunde tänka på var att alkoholen inte bedövade smärtan tillräckligt.
När kvinnan väl slutade dra låg hon precis vid trappan som ledde ner under tågspåret. Allt släpande hade gjort att hon hade fått en oerhört smärtsam huvudvärk.
Kvinnan släppte ut håret och skakade det i takt med de snövirvlande vindarna. Hon stirrade med sina guldbruna ögon in i hennes mörkblå ögon. Helt plötsligt blev kvinnan så mycket yngre, och mycket vackrare. Hon kände sig avskyvärd när tanken slog henne att den här graciösa personen hade fått släpa och dra henne till den gråa trappen. Hon kunde till och med känna sig lite illamående över att hon orsakat några glittrande svettdroppar på kvinnans panna.
Kvinnan närmade sig henne och stannade precis över henne. Sakta flyttade hon sig närmre och hennes ansikte var precis över hennes egna. Det silkeslena, mörkbruna håret nuddade hennes vänstra kind. Hela hennes ansikte hettade till vid beröringen. Kvinnans ögon tittade på henne och hon kunde skymta ett snett leende över hennes läppar. Graciöst och lättsamt förde hon sin hand mot hennes kropp, hon smekte försiktigt halsen och fortsatte försiktigt men målinriktat mot hennes ansikte. När känslan av den svarta skinnhandsken nuddade hennes nu torra och förfrysta läppar stelnade hon till. Hon tittade förskräckt på personen och sedan på handsken som nu var på väg mot hennes högra kind. Förtvivlat slog hon ifrån sig kvinnans hand. Hennes reaktion verkade vara förväntad och kvinnan skrattade till, ett skratt hon aldrig hört innan som innehöll som små kluckande läten.
”Jag tänkte att vi skulle byta roller, du och jag.” Kvinnan tog ett järngrepp om hennes ena handled och höjde sin fria hand. Första slaget träffade hennes kindben och det andra träffade hennes näsa. Hon kände hur hon började gråta. Tårarna brände mot hennes kalla kinder och munnen fylldes med blodsmak. Hela hennes minne kom tillbaka till henne. Hela kroppen skakade och hon tittade på kvinnan som såg nöjd och stolt ut. Kvinnans kropp signalerade att hon inte var klar, hon var här för att hämnas för alla år som hon hade skadat henne. Som hon borde bett om förlåtelse för, men istället hade förträngt. Långt inne fanns de, minnena hon helst ville glömma, hon ville gå vidare. ”Gör det fort.” Suckade hon nere från marken. Hon kände sitt blonda hår runt omkring sig. Väskan var fortfarande bredvid henne och hon andades ut. Kvinnan tittade roande på henne. Ur sin innerficka drog hon fram en kökskniv. ”Varför göra ett lättsamt och enkelt mord när man kan göra ett smärtsamt och brutalt?”. Argsint började kvinnan sparka villkorslöst och träffade alla ömma muskler som fanns. Till slut, efter en tid som kändes som en evighet drog hon äntligen fram kniven och gjorde ett hack i blondinens hals, som kapade pulsådern.
Att häva sig ur den varma och komfortabla sängen klockan tjugo över fem en iskall morgon som denna, var inte riktigt vad man anser som en ledig helg. Med utarbetade ögon tittade hon trött på sin spegelbild. De tunga påsarna som hon hade under sina gråa, matta ögon förgyllde inte tillvaron precis. Med armar som var fyllda av träningsvärk satte hon tafatt upp det mörkbruna håret med några små grå hårstrån i en strikt hästsvans. Mekaniskt satte hon på sminket och avslutade med det klarröda läppstiftet. Ännu en gång granskade hon sig själv, nyckelbenen stod ut från bröstet och den tajta polisskjortan satt hårt mot hennes vältränade kropp. Sakta gick hon ut ur det lilla badrummet. Fotografierna på de klarvita väggarna lös upp rummet. Hon hade lust att stanna och titta på dem ett tag, minnas hur allt hade varit. Men det fanns ingen tid, chefen hade kallat på henne, det var helt enkelt dags att gå.
Innan hon lämnade den lilla lägenheten gick hon in i vardagsrummet och tog ett glas whisky.
Hon parkerade den svarta Volvon vid pressbyrån som låg precis mittemot brottsplatsen. Någon information om brottet som skett hade hon inte fått, men som en fyrtiofemårig träningsnarkoman och utan kontakt med varken dotter eller med det sociala samhället skulle nog inget fall kunna vara för traumatiskt. Med bestämda steg gick hon mot brottsplatsen där det redan var fyllt av poliser och journalister. Hon drog den svarta kappan tätare omkring sig och började jobba sig igenom den tjocka folkmassan. Snön virvlade omkring henne och hon ångrade sig väldigt över att hon inte hade valt att ignorera samtalet från chefen imorse. Framför henne kunde hon skymta sina kollegor och offret. Försiktigt gick hon långsamt fram, tittade på allas ansiktsuttryck för att kanske kunna få en ledtråd om hur hemskt fallet skulle vara. Innan hon nådde fram till offret kunde hon utesluta att det var någon gammal gubbe som hade ramlat och halkat. När hon kom fram tvärstannade hon. Framför henne låg en ung flicka. Hennes blonda hår låg fridfullt runt omkring hennes huvud och hennes bleka, kalla hud smälte in med den iskalla snön.
”Vad tror du Elisa?” Konrad kom närmare och tittade nyfiket på henne. Han trodde alltid på hennes teorier och ansåg att det var spännande att se vad hon på några minuter kunde få ihop för olika kopplingar. Elisa tog ett kliv närmare liket och tittade på henne. Hon granskade flickans ögon, pupiller, hennes skador vid näsa, huvud och skärsåret vid halsen. Hon bet sig i läppen, det var inte roligt att tolka likets skador, speciellt inte när man vet vem det är. ”Har du hittat något?” Konrad nyfikenhet hördes på lång väg i hans ljusa röst. Han drog handen genom det blonda, yviga håret och tittade med sina gröna ögon på liket, sedan på henne. Elisa suckade tungt. ”Offret heter Thea Norrin, hon är tjugoett år och har dött av förblödning.” Hon tittade på Thea och på hennes mörkblå ögon. Pupillerna var otroligt små och det såg inte ut som om hon på något vis hade gjort något ordentligt motstånd.
Under liket låg det en brun skinnväska som drog till sig hennes uppmärksamhet. Med skakande händer fick hon tag i väskan. Försiktigt och överdrivet långsamt öppnade hon väskan. En kall vind blåste och snön virvlade runt henne. Hon stirrade på innerhållet, hon kunde inte komma på vad hon skulle säga. Helt plötsligt hade hon som led av klinisk mundiare fått tunghäfta. Konrad slöt sig till henne och tittade ner i väskan. ”Jävlar.” Elisa tittade upp med tårfyllda ögon på sin kompanjon. ”Mm, herrejävlar”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar