Det var en kall januarimorgon. Snön låg djup i den lilla staden. Karl Ljung satt som vanligt i bilen på väg till en till tråkig dag på polisstationen. Det enda upplyftande var att det var fredag, och imorgon skulle han ha sin första lediga dag på två månader. Enda sedan Karls chef och bästa vän, Fredrik Karlsson, skilde sig hade han varit väldigt deprimerad och Karl hade tagit på sig en massa arbete som Fredrik inte orkade göra själv.
När Karl kom fram märkte han med en gång att det var något som inte stämde. Alla polisbilarna som brukade vara ute och patrullera gatorna vid den här tiden stod prydligt parkerade på exakt samma platser de stod på kvällen innan, och det var inte någon som hade brytt sig om att hämta in morgontidningen. Han gick in genom de stora dubbeldörrarna och såg sina två kollegor, John Wikner och Lena Andersson , sitta och prata lågmält i fikarummet. De såg väldig skakade ut. Karl gick fram och frågade försiktigt om det hade hänt något.
- En av städarna hittade Fredrik död på sitt kontor, sa Wikner Allt tyder på att han sköt sig själv i huvudet med sin egen tjänstepistol. Visst är det hemskt, fortsatte han.
Karl kunde inte fatta det. Fredrik skulle aldrig ta självmord. Visst var han deprimerad, men det var inte så farligt att han skulle kunna ta sitt eget liv. Han hade ju till och med problem att döda en fluga, och den här grejen med pistolen. Det var något som inte stämde.
- Har ni meddelat någon annan än de anställda? Frågade Karl.
- Inte någon än, svarade Andersson. Hur så?
- Säg inget till någon annan förutom hans familj innan jag säger till. Var är kroppen nu?
- Den är kvar på kontoret. Vi har ringt till bårhuset, men de har inte hunnit få hit en av sina bilar än.
- Jag vill se kroppen. Kan vi gå dit?
- Självklart, svarade Wikner. Du kan gå när du vill.
Karl skulle precis gå ut genom dörren när han blev stoppad utav en man som han inte sett tidigare. Han var ungefär i 30-årsåldern, var ganska lång, hade blåa ögon samt långt brunt hår.
- Stellan Karlsson, jag är bror till Fredrik som jobbar här, sa han. Jag är här för att lämna tillbaks lite pengar jag är skyldig honom.
- Jag har tyvärr lite dåliga nyheter, sa Wikner. Du vill nog sitta ned. När vi kom hit i morse hittade vi Fredrik död på sitt kontor. Allt tyder på självmord.
- Det kan inte vara sant! Han kan inte vara död. Inte min bror!
- Jag beklagar din förlust, och vi vet hur du känner, svarade Andersson. Vi har också svårt att ta in det. Fredrik var en underbar kollega och jag är säker på att han var en minst lika underbar bror. Du kan få stanna här lite om du vill. Jag kan hämta ett glas vatten till dig om du vill.
- Ja tack, det skulle verkligen behövas.
- Jag kommer snart, sa Karl. Jag ska bara gå och kolla på en sak. Ni kan stanna här.
När Karl kom till Fredriks kontor var det ett stort avspärrningsband vid dörren, men han gick bara rätt in ändå. Kontoret såg ut exakt som det hade gjort kvällen innan när Karl gick hem och lämnade Fredrik ensam i rummet med pistolen. Alla papperna de jobbade med låg i samma prydliga hög, Fredriks kaffemugg stod fortfarande på skrivbordet och pennan låg kvar vid det öppna anteckningsblocket. Den enda skillnaden var att Fredrik satt i kontorsstolen och stirrade livlöst ner på sitt bröst med tjänstepistolen i handen och doften av torkat blod som fyllde rummet. Det var först nu, när han såg kroppen, som Karl fattade att Fredrik verkligen var död. Han tyckte att det var som att en hel del av hans liv bara hade försvunnit. Alla golfrundor de har gått, alla långa samtal de har haft och alla de dagar de jobbat i det här kontoret långt in på småtimmarna. Allt var borta. Det var något som inte stämde, men Karl kunde inte komma på vad.
Några dagar senare satt Karl inne på kontoret igen. Han hade blivit utsedd till att efterträda Fredrik som polischef, och kontoret var nästan helt ommöblerat nu, och det ända som fanns kvar som bevis att en man dött i rummet var ett hål i spegeln där kulan träffade. Glasmästaren skulle komma dit och byta spegel veckan efter, då Fredriks begravning skulle vara och kontoret skulle vara tomt. Några dagar tidigare hade en advokat varit och läst upp Fredriks testamente. Det mesta hade gått till hans bror, men Karl hade fått Fredriks golfklubbor och hela hans frimärkssamling värd 20 000 kronor. Trots detta hade han problem med att komma över Fredriks död, han kände som att han hade missat någon viktig detalj. Något som kunde få mer ljus över Fredriks död. Igår hade Wikner kontaktat pressen om Fredriks död, och det stod om det i dagens tidning med en stor bild på Fredrik från stationens julfest förra månaden. Karl tittade på bilden några dagar, och sedan kom han på det. Han reste sig och sprang ut genom dörren till Anderssons skrivbord.
- Kan jag få se på bilden du tog när ni hittade Fredriks kropp. Frågade Karl.
- Okej, jag tar fram den på datorn nu, svarade Andersson
- Jag hade rätt. Han tog inte självmord, utbrast Karl. Wikner! Kom hit!
- Vad är det? Svarade Wikner.
- Kan ni två svara på om Fredrik var högerhänt eller vänsterhänt?
- Vänsterhänt, svarade Andersson
- Och om ni nu kollar på bilden här på datorn, så håller han pistolen i sin högerhand. Ifall jag skulle skjuta mig själv skulle inte ha använt den handen jag är van vid. Det måste väl vara lättare för honom att använda vänsterhanden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar