Den svarta fjädern

D^{en Svarta Fjädern} 

-         Hur mår han?

-         Vad hände?

Jason Smith, en välbetald anställd på petroliumföretaget BP, föll ihop mitt på golvet med en duns. Eftersom det var en helt vanlig hektisk onsdagförmiddag, och alla var lite lagom stressade, så tog det en stund innan folk förstod att det hade hänt något. Plötsligt när arbetskollegan mittemot höjde blicken för att säga en sak så märkte hon att Jason inte satt på sin stol. Hon frågade om någon visste vart han hade gått, men ingen visste något. Hon reste på sig för att få sig en bättre överblick över kontorslandskapet, och då såg hon att Jason låg på golvet, medvetslös. Med vidöppen mun gav hon ifrån sig ett tjut.

En annan kollega till Jason skulle precis ta telefonen för att ringa en kund, men han hann förstå att det var bråttom att få dit sjukpersonal snabbt, så han slog numret till larmcentralen istället.

Ambulanspersonal kom dit inom sju minuter. De lade Jason på en bår efter ett antal försök att få liv i honom. De bar ut honom och lade honom i ambulansen och sedan gav de sig iväg från en hel hop av förskräckta ansikten utanför BPs huvudkontor i London.

Tvåbarnspappan Albert Leer, var på väg till sin yngste son, Mikes, första fotbollsmatch för säsongen. Han gick och sjöng med lite tyst till beatleslåten Let it be som spelades från hans telefon i fickan med ett par inkopplade hörsnäckor. Precis innan han skulle svänga av till höger för att gena genom en park, så ringde telefonen i fickan. Det var hans kollega Allan Winston. Han berättade för Albert om Jason Smith. Läkarna hade varit väldigt konfunderade. Å ena sidan fanns det sådant som tydde på en hjärtinfarkt, samtidigt var Jason en ung och till synes vältränad kille. En ovanlig detalj som möjligen gjorde hjärtinfarkten mindre trolig var Jasons förvridna ansiktsuttryck. Den jourhavande läkaren hade sagt att man nog inte kunde utesluta att Jason hade dött en onaturlig död.

Allan bad Albert att komma förbi så snart som möjligt. Albert hamnade i ett litet dilemma. Han var ju på väg till sin sons första fotbollsmatch för säsongen, och så ringer Allan och säger att han måste komma så snabbt som möjligt. Han tänkte så snabbt han kunde medan han raskt promenerade omkring i parken. Skulle han strunta i sin sons match? Det var säkert så spännande för Mike på matchen så han skulle nog inte märka om hans pappa inte dök upp. Han kom på den hyfsade idén att han kunde be barnens fantastiska morfar gå på matchen istället. Albert ringde upp morfar Henry och frågade om han kunde tänka sig gå på en fotbollsmatch, vilket han gjorde mer än gärna.

Väl framme på sjukhuset så tar han den där genvägen genom kulvertarna som han har lärt sig genom de otaliga besök som han har gjort på sjukhusets akutmottganing genom åren.

Han hittar in till salen där Jason ligger livlös. Albert hälsar på Allan och tillsammans böjer de sig över den livlösa kroppen som till hälften är dold av ett vitt skynke.

 

På vägen hem från sjukhuset funderade Albert på olika sätt man kunde döda någon utan att det skulle bli några som helst märken på kroppen. Förgiftning var ju ett sätt, och ganska lätt. Det är ganska lätt att få tag på och lätt att lägga det i något som Jason sedan skulle visa sig dricka eller äta upp. Men då måste det ju troligtvis varit någon som jobbade på BP på samma avdelning som Jason. Men vem skulle vilja ha ihjäl sin arbetskollega? Någon som var svartsjuk för att han var en av de duktigare av de anställda? Albert tänkte så det knakade.

 Albert öppnade dörren hem och där möttes han av sin yngsta son Mike som var helt euforisk. Han kom fram och det var helt uppenbart att laget hade vunnit matchen, men han var så lycklig så Albert hade svårt att tyda vad han sa. Han gav sin pappa en kram och sprang sen iväg till sitt rum för att gå och lägga sig igen.

Alberts fru Barbara kom ut från vardagsrummet. Hon log mot honom, gick fram och gav honom en kram och sedan gick även hon och lade sig.

Albert satte sig ner vid köksbordet i det stilla huset och fortsatte spåna på idéer om det möjliga mordet.

Om Jason hade blivit förgiftad så måste Albert be en läkare ta ett blodprov på honom. Han slog sig för pannan. Varför bad han inte en läkare om hjälp när han väl var på sjukhuset?

När han satt och funderade så ringde telefonen. Det var Allan. Han sa att de hade hittat ett kuvert i Jasons postfack som innehöll en kladdig fjäder. Det kladdiga var en vätska, de hade inte identifierat den än, men Allan trodde att det kunde vara olja. De bestämde sig för att träffas dagen därpå och diskutera saken.

Albert slog sig ner i en stol på Allans kontor. De började fundera på varför den här klibbiga fjädern låg i ett kuvert i Jasons postfack. Allan började tänka högt för sig själv.

- Låt oss anta att Jason faktiskt har blivit mördad. Skulle det vara så att han har dött en naturlig död, ja då har vi grubblat på det här i onödan, men nu har ju Jason och hans hastiga död hamnat här hos oss på kriminalpolisen. Så låt oss anta det värsta. Han blev mördad.

- Och samma dag landar ett kuvert med en kladdig fjäder i hans postfack. Det låter lite för märkligt bara för att vara en slump, fyllde Albert i.

De diskuterade vidare och kom till sist fram till att det skulle kunnat ha varit mördaren som har lämnat fjädern, men varför? Kunde det vara ett meddelande? Men varför i sådana fall skulle han lämna en kladdig fjäder efter sig??

Albert stirrade på Allan när tanken plötsligt slog honom på att det kanske betydde att mördaren skulle göra flera avtryck efter sig. Betydde det att det skulle ske fler mord den närmaste tiden?

Allan stirrade tillbaks på Albert med en skräck i ögonen. Tystnaden i rummet avbröts av några starka dörrknackningar. Allan väcktes ur sina obehagliga tankar och ropade ett onödigt bryskt ”Kliv på”. Det var vakthavande befäl på sambandscentralen, med det mindre smickrande smeknamnet Kapten Tjockis, som alldeles röd i ansiktet stod där och flämtade. Kapten Tjockis brukade inte springa och kombinationen svettpärlor, flämtningar och helt säkert ett viktigt meddelande gjorde både Allan och Albert ytterst konfunderande.

- Vad är det du försöker säga, sa Allan med en bestämd röst när Kapten Tjockis kommit av sig för tredje gången i sitt försök att berätta ett händelseförlopp.

Först flera minuter senare, efter att sambandcentralens rundlagde chef fått sätta sig ner och även fått ett glas vatten, så var andning och puls tillbaka på en nivå som gjorde ett fortsatt samtal möjligt.

- Jo, vi fick för ungefär en halvtimme sedan ett samtal från kollegorna i Newcastle. De hade någon timme tidigare hittat en bensinstationsförståndare mördad på sin mack ute i landsbyggden. Och inte nog med det, det låg en kladdig fjäder på disken och det visar sig att  mordet hade skett exakt tjugofyra timmar efter att Jason hade dött.