Hon gick med snabba steg och hörde hjärtat slå i takt med sin rädsla. Hon hörde ett konstigt ljud. Knäna skakade, hon hade aldrig varit så rädd. Hon fuktade sina läppar och svalde. Det märkliga ljudet hördes igen, hon fick bråttom. Hon kände blickar mot sig, men såg ingen i närheten. Pulsen ökade och även farten på hennes steg.
Jag steg in på stationen på lördag morgonen. Tog en kopp kaffe som vanligt och satte mig på kontoret. Jag kollade igenom alla händelser från gårdagen. Det hade inte hänt så mycket kvällen innan. Men ändå var det något som fick mig att känna obehag. Var det mitt nya jobb? Jag hade ju faktiskt inte jobbat som polis så länge. Jag var bara inne på mitt första år. Det var väldigt tomt på stationen. Vart var alla? Hade jag missat något? Skulle jag få sparken nu? Chefen var väldigt noggrann med att man skulle vara på rätt plats vid rätt tid. Telefonen ringde. Jag såg att det var chefen. Nu är det kört tänkte jag och svarade
- Vi behöver dig på Drottninggatan 7. GENAST! Lägenheten ligger på andra våningen. Vi har folk utanför dörren så du ser.
- Kommer på direkten, svarade jag med skräckslagen röst. Drottninggatan låg inte så långt bort så jag skulle vara där på fem minuter.
- Mord på en ung flicka. Förbered dig på det värsta. Det blir inte ett roligt första mordfall för dig.
Jag kände hjärtat bulta hårt inom mig. Det var dags för mitt första mordfall. Jag hade varit med om ganska allvarliga brott tidigare men aldrig ett mord.
På vägen dit tänkte jag på vad chefen hade sagt ”förbered dig på det värsta” vad kan han ha menat med det?
Jag kom in i den lilla lägenheten i centrum. Den var väldigt ljus och fräsch. Jag hörde röster från badrummet så jag gick genast dit. Där låg hon. Helt röd av blod. Hon kan inte ha haft en trevlig död. Vilken människa har hjärta att göra något sådant mot en annan människa?
- Kan du kolla om det finns någon familjemedlem att underrätta? Sa chefen.
Jag behövde inte leta länge innan jag hörde en kvinna skrika utanför lägenheten. Jag hörde polisernas försök att lugna ner henne. Det kan inte ha varit särskilt lätt. Hon lät helt hysterisk. Det kan jag förstå, hennes dotter var ju faktiskt död.
Jag tänkte på min egen dotter där hemma. Lilla Swea var bara 2 år. Jag hade tagit ett år ledigt mellan min utbildning och mitt första jobb som polis för att vara hemma och ta hand om henne.
Jag gick ut i trapphuset för att prata med den skrikande kvinnan utanför, som jag antog var tjejens mor. Hon blev inte insläppt i lägenheten, vilket gjorde henne ännu mer hysterisk. Men hon skulle ju faktiskt kunna förstöra mordutredningen på sin egen dotter.
- Hej! Är det du som är Linnéas mamma? Sa jag och försökte låta så lugn som möjligt. Kvinnan kollade på mig och hon såg väldigt utmattad ut.
- KAN DU FÖRKLARA VAD SOM HÄNDER MED MIN DOTTER? Skrek kvinnan. Det verkar inte som att hon har fått situationen förklarad för henne.
- Jag får nog be dig att följa med mig till polisstationen så kan vi prata där, sa jag.
Dom fem minuterna till stationen satt vi båda tysta. Bredvid mig satt Linnéas mamma, hon var likblek i ansiktet. Det var säkert jag också, efter att ha sett flickan ligga där. Det var ingen trevlig syn.
På stationen visade jag in kvinnan på mitt rum och hon slog sig ner i en av besöksstolarna.
- Jag tror att jag glömde att presentera mig förut, sa jag.
Felicia Wallberg, Jag jobbar mitt första år som polis här.
- Ann Löfgren, sa kvinnan.
Jag är Linnéas mamma. Kan du förklara vad som har hänt med henne? Jag är lite orolig förstår du. Hon har inte hört av sig på två dagar. Det är olikt henne, hon brukar ringa varje kväll.
- Jag beklagar Ann, sa jag
Linnéa hittades mördad i sin lägenhet nu på morgonen.
Jag såg Ann spänna alla muskler hon hade i ansiktet för att inte börja gråta. Hon lyckades inte utan brast i gråt. Jag satt mittemot henne och försökte hålla inne min egen gråt.
- Vet du någon som skulle kunna göra något sådant mot din dotter Ann?
- Hennes ex- pojkvän var väldigt aggressiv mot henne vet jag. Men hon lämnade honom för ungefär två år sedan. För ett halvår sen åkte han in för grov misshandel tror jag. Han sitter nog fortfarande inne när jag tänker efter, så det är antagligen inte honom ni bör leta efter.
- Inte han alltså? Men han var aggressiv mot henne sa du. Slog han henne?
- Ja det gjorde han. Ibland våldtog han henne också. Ibland kom hon undan och åkte rakt hem till oss. Sen var hon här några dagar innan hon åkte hem.
- Varför anmälde hon honom aldrig?
- Hon var rädd. Men efter ett tag insåg hon att hon inte kunde leva så. Hon tog sina grejer och lämnade en lapp på köksbordet. Hon bodde hos oss ett tag innan hon hittade en ny lägenhet. Efter det har jag inte sett skymten av honom. Någon månad innan han åkte in hade han tagit kontakt med Linnéa igen, men hon hade sagt ifrån. Han hade varit arg när han gav sig därifrån. Det var hans beteende som fick henne att läsa psykologi och sedan fortsätta med juridik. Hon ville bli advokat, inte försvarsadvokat men hon vill jobba mot brottslighet. Han fick henne att må väldigt dåligt.
- Vad hette han? Jag kan söka upp information om hans dom och fördjupa mig lite i det så att vi kan få en tydligare bild av honom.
- Frans Larsson.
Efter någon minut fick jag fram honom. Han hade varit med i en misshandel på en bar några månader tidigare. Det var inte jätteallvarligt men det hade ändå blivit fängelsestraff.
Det fanns även en bild på honom, han såg ganska bra ut. Jag förstår att Linnéa hade haft svårt att släppa honom.
- Han frisläpptes för 3 dagar sen! Sa jag och drog efter andan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar