Bubbel-trubbel

Utanför syns ingenting, bara mörker och en ensam gatlykta som lyser. Jag stannar en stund och tittar in genom fönstren, det ser helt dött ut. Men jag om någon borde veta bättre. Jag bryter förtrollningen och börjar gå. En vind viner förbi och jag drar ner mössan över öronen. Runt huset går jag, bak till en parkering. Jag öppnar en dörr halvt dold av mörker.

Värmen slår emot mig, därinne sjuder det av liv. Folk springer fram och tillbaka, upp och ner. Det osar och doftar ljuvligt. Jag tar ett djupt andetag. Det är en helt vanlig dag, en fantastiskt underbar dag. Som bara har börjat.

Tänk att så mycket värme och liv som jag befinner mig i nu, inte syns från utsidan. Det är för mig helt ofattbart, ett mirakel!

 Det är precis som en bok jag läst när jag var väldigt liten. Man såg en sida där bara fasaden av huset syns. Det är grått och trist, helt kolsvart och inte en ända människa syns. Sedan vänder man blad och en hel värld av liv uppenbarar sig. I ett rum ligger någon i ett hett bad och njuter. I ett annat gråter ett spädbarn högt och kan inte sova. För varje gång man slår upp boken så hittar man någon ny sak som man aldrig sett innan.

Precis så känns det att bara gå ut när mörkret lagt sig. Det spelar ingen roll om det är morgon eller kväll. När man väl slagit igen ytterdörren så hamnar man i bubblan. Bubblan där inget ont kan hända. Man kan se alla fönster och bara njuta av alla andras ögonblick. Utan att uppleva något själv.

Jag hoppas att det är så någon skulle se mig nu. Framför en dator med ett mörker utanför fönstret. Jag skulle kunna vara helt oskyddad. Men jag befinner mig i ett klassrum med stickande lysrör i ansiktet. I min egna lilla bubbla.

Min egna Blugget-bubbla!